Inne eller ute
Det finns mycket att säga om dagens försäkrings- och pensionssystem. Allt för ofta träffar jag människor med allvarliga sjukdomar som, om deras berättelser om hur de hanterats av Försäkringskassan, verkar oacceptabla. Och det samtidigt som vissa bidragssystem läcker som såll till gagn för kriminella. Och de som självklart tycker att pensionerna ska höjas för dem som inte har några, eller lite, intjänade pensioner måste förstå att det leder till enorma ofinansierade kostnader om stora delar av alla dagens långtidsarbetslösa livslångt ska finansieras av andra. Det är både ekonomiskt ohållbart och orättvist. Än en gång är det en illa hanterad migrationspolitik, och en usel integrationspolitik, som skapar stora samhällsproblem. Tänk att det finns så många politiker som saknar förmåga till konsekvenstänkande.
Nu har vi också den högsta inflationen på många år. Bland annat på grund av handelskriget med Kina och Miljöpartiets aktivistiska energipolitik. Ja, ja Sverige tvingas snart reformera mycket, inte minst både bidragssystem och försäkringssystemen. En positiv konsekvens av att privata finansieringar sannolikt tar över mer blir att försäkringspremier inte blir en procentsats framförhandlad av arbetsmarknadens parter utan en individuell procentsats beroende av enskilda beteenden, som med fordonsförsäkringen. Ett större enskilt ansvar med andra ord. För människor som har rätt att rösta kan man tycka att det inte borde vara kontroversiellt. Det är det självklart för vänstermänniskor som älskar socialistiska lösningar på allt. Det kan fungera i en blandekonomi så länge som självförsörjningsgraden och kvalitén, samt tillgängligheten. i välfärdens kärnverksamheter är hög. Där befinner sig inte längre Sverige.
Jag förvånas inte om även Sverige, som många andra länder, inom några år tvingas införa allt mer eget försäkringsansvar för att få det omfattande generella skydd vi hittills har förväntat oss för höga skatter och arbetsgivaravgifter. Mindre kollektivt ansvar och mer personligt ansvar. Konsekvensen blir att vissa i behov av hjälp får betydligt mindre hjälp än andra. Vi får se hur det går, ”som man bäddar får man ligga”. Tacka de partier som ansvarat för svensk migrationspolitik och obefintlig integrationspolitik de senaste 20 åren för det.
Ann-Sofie Hermansson skriver en intressant krönika om arbetsskadeförsäkringen i GP. Även om jag inte håller med henna om allt tycker jag att hennes reflektioner exemplifierar att det finns en mängd reformbehov kopplade till Sveriges försäkringsupplägg och bidragssystem som jag är förundrad över inte drivs kraftfullare av ansvarstagande partier. Framförallt är det hög tid att stå upp för att rättigheter alltid ska matchas mot skyldigheter. Allt annat är både orättvist och ekonomiskt ohållbart.
”Arbetsskadeförsäkringen, som är Sveriges första och äldsta socialförsäkring, har haft en enorm betydelse för att minska riskerna för arbetstagarnas hälsa och liv. Men till skillnad från många andra socialförsäkringar har arbetsskadeförsäkringen varit frånvarande i den politiska debatten under många år. Coronaepidemin har på ett brutalt men tydligt vis påmint oss om vår utsatthet och skörhet som människor. Alla har inte kunnat jobba hemifrån.”
”I rapporten ”Försäkringen som försvann”, framtagen av fackförbundet Forena och författad av deras samhällspolitiska chef Håkan Svärdman, beskrivs hur arbetsskadeförsäkringen har förändrats under de två senaste decennierna. En förändring som i tysthet lett till mycket allvarliga brister och berövat tusentals arbetstagare rätten till skadeståndsrättslig ersättning. Denna utveckling behöver brytas.”
Ett reformerat försäkringssystem för sjukvård är mycket sannolikt. Ett generellt försäkringssystem för sjukvård utöver en fastställd basnivå. Politiker kommer aldrig våga vara öppet tydliga med till exempel prioriteringar inom sjukvården som mycket tydligare än idag är kopplade till till exempel levnadsvanor och ålder. När ska till exempel tidigast ett foster räddas? Idag tillhör Sverige de länder där man försöker rädda yngst foster i världen, ofta barn med livslånga hälsoproblem. Samtidigt är fakta i den verkliga världen att om vi inte har råd med mer sjukvård än nu är hårdare prioriteringar nödvändiga. Prioriteringar ingen normal människa vill göra men som krävs i samhällen som nått skattetak parallellt med för många icke självförsörjande vuxna och allt fler långvarigt bidragsförsörjda.
https://arenaide.se/rapporter/varfor-privata-sjukvardsforsakringar/
https://www.svd.se/reglera-privata-sjukforsakringar-hardare
David Eberhardt, debattör i Expressen, skriver klokt om att vi behöver lära av de bästa. Det är mycket sannolikt att vi kan lära mycket av Holland och Frankrike. Det socialistiska försäkringssystemet kommer mycket sannolikt falla och det egna ansvaret bli allt påtagligare.
"Gör som Holland och Frankrike. Och det är inte särskilt svårt, för sådant mäts regelbundet. I alla undersökningar som på olika sätt försöker värdera kvalitativ vård landar Holland och Frankrike högst. Det spelar ingen roll om man mäter högspecialiserad vård eller allmänläkarmottagningar. Det är likadant om man mäter tillgänglighet eller säkerhet. I Holland försvann alla köer när man la om system.
"Och vad kännetecknar deras system? Jo försäkringsfinansierad vård med en samtidig human lägstanivå. Ändå tycks ingen våga föreslå en så enkel sak som ett systemskifte kring vårdens finansiering. Detta trots att operationsköerna i Sverige ökat exponentiellt och trots att tillgängligheten för vården i Sverige internationellt sett är närmast parodiskt usel. Problem som sägs bero på att vården får för lite pengar. Trots att vi har världens högsta skatter."
https://www.expressen.se/debatt/en-hel-samhallsklass-jobbar-med-nonsens/
