Ambitionen att påverka
Efter kommunvalet 2022 kunde Utvecklingspartiet demokraterna välja att släppa fram ett minoritetsstyre med endast 32 mandat av 41 nödvändiga. Ett svagt minoritetsstyre beroende av två andra partier. M, C, KD och L skulle med sina endast 32 mandat bli beroende av UP och SDs mandat. De som förstår sig på politik, och berörda partier, inser hur rörigt och bräckligt det hade blivit. Att det dessutom saknades en samlad stadsbyggnadspolitik gjorde inte situationen bättre.
När Utvecklingspartiet demokraterna, UP, valde det minst dåliga alternativet efter valet 2022 blev partiet ensamt vågmästare. Det innebar stora möjligheter för ett litet parti att påverka den lokala utvecklingen. Det är alla partiers strävan att påverka så mycket som möjligt. Det är det politiska engagemangets syfte. Alla som kan lite om politik vet att en vågmästarroll innebär inflytande. UP gjorde en överenskommelse med Socialdemokraterna, som till exempel Moderaterna och Centerpartiet gjort i många av Sveriges 290 kommuner. Överenskommelsen och vågmästarrollen innebar att inga tokerier från dem som med 39 mandat skulle försöka styra blev möjliga om de inte fick stöd av något annat parti. Givet läget ansåg en majoritet inom UP att det var den minst dåliga situationen för Uppsalaborna.
I överenskommelsen ingår ambitionen att omförhandla det Fyrspårsavtal som har stora brister. I överenskommelsen finns också texter om att vi har rätt att tycka olika om den ekonomiskt extremt dyra och framtunga spårvägsfrågan. Givet våra olika ståndpunkter och givet att ALLA övriga partier gott med på Fyrspårsavtal och Stadsmiljöavtal var det en acceptabel ”Terrorbalans” för UP. Kort efter att UP och S gjort upp lämnade M, C, KD och L in en motion till kommunfullmäktige om att stoppa spårvägsprojektet. Eftersom UP visste att även SD är emot spårvägsprojektet fanns en majoritet i kommunfullmäktige för nej när motionen skulle behandlas. Där och några månader efter att motionen lämnades in gjorde jag ett misstag. Jag trodde Moderaterna hade säkrat Liberalerna att rösta på sin egen motion. Det hade de inte. Men UP gick med på att då ”byta spår” kopplat till Folkomröstningen. Ett spår mot en fråga som gav Uppsalaborna en chans att påverka Uppsalas långsiktiga utbyggnadsplaner utan att äventyra statens bygge av två ytterligare spår mellan Uppsala och Stockholm.
Liberalerna gjorde återigen ett fotbyte och lämnade minoritetssamarbetet med M, C och KD. Och de släppte fram spårvägsplanerna som efter valet legat på is. Det kan man tycka att vi borde ha förstått. Efter Liberalernas sämsta kommunval någonsin trodde jag aldrig att de skulle agera på det sättet. Fel av mig.
Liberalerna gjorde som efter valet 2018 en överenskommelse 2023 med S, MP och den här gången även med V. En överenskommelse som gjorde att det åter fanns en majoritet för att ånga på med att till punkt och pricka leverera i enlighet med Fyrspårsavtalet och Stadsmiljöavtalen. Jag antar att de även vill försöka vara ”borgerlighetens gröna alternativ” och fortsätta stötta okloka bilrestriktioner och det vansinniga spårvägsprojektet går åter framåt. Och med Liberalernas överenskommelse med V, MP och S var inte längre UP ensam vågmästare i Uppsalas kommunala politik. Under nytt lokalt ledarskap bekände Liberalerna färg om sitt stöd till sanslösa byggplaner och ansvarslöst spårvägsbyggande.
I maktförhandlingarna efter valet 2022 var det tydligt att M, C, KD och L saknade en gemensam stadsbyggnadspolitik. Det var därför skrattretande att dessa partier, efter att UP gjorde överenskommelsen med S, lämnade in en motion om att lägga ner spårvägsprojektet (som är ett Regionalt ansvar). Ett politiskt rävspel som blev tydligt när Liberalerna i flera överläggningar hävdade att inget fick hota de kraftiga utbyggnadsplanerna. Och när UP utmanade M, C, KD och L om vilket deras gemensamma alternativ var till spårväg, då gjorde L sin uppgörelse med V, MP och S. Återigen, jag borde ha insett att L inte skulle ändra sig.
Oavsett vad som händer i framtiden är jag stolt över att UP valde det minst dåliga alternativet efter valet 2022. Ett svårt val men det val som givet förutsättningarna gav störst möjligheter att uppnå så mycket som möjligt av önskad sakpolitik. Hade inte Liberalerna återigen ”ändrat sig” hade Uppsalaborna haft en god chans till en mer socialt-, ekologiskt och ekonomiskt hållbar framtid. ”Bara” idiotin att fortsätta framåt med den onödiga, omoderna och svindyra spårvägen leder in Uppsala i en ekonomisk svår tid.
Nedan insändare i UNT, av Björn Lundgren, är mycket läsvärd. Det är dock gott om partier förutom Socialdemokraterna som ställt sig bakom denna mycket okloka byggpolitik. Inte minst Liberalerna och Moderaterna.
”Nu är det så att vi Uppsalabor bebor Tellus som alla andra. Det är krig, recession och klimatkris. Vi är ingen skyddad verkstad med garanterat evig tillväxt. I många länder, och städer i Sverige, minskar barnafödandet och tillväxten.”
”Så vad händer om det sker i Uppsala och vi slutar att växa? Jo vi blir sittande med en spårväg som inte behövs och stora skulder som blir otroligt betungande om vi inte blir fler, som betalar skatt. Vi säljer skinnet innan björnen är skjuten. Så då undrar vän av ordning, hur hamnade vi här? Vad är det som gör att Uppsala inte kan gå runt ekonomiskt, när vi har hög kommunalskatt relativt jämförbara städer/kommuner? Är det den gamla beställar versus utförarmodellen, som fortfarande spökar så att vi har mycket högre administrativa kostnader jämfört med andra kommuner?”
https://unt.se/insandare/artikel/markforsaljning-nodvandig-for-budgeten/rgnk0nel
