2010-talet i Sverige är ett politiskt misslyckat årtionde. Därom råder ingen tveksamhet. Växande utanförskap, segregation, fattigdom, ökande grov brottslighet, en välfärd som inte klarar av att leverera med tillräcklig kvalitet trots det höga skattetrycket samt några korkade privatiseringsdrag. Och en havererad krona som gynnar svenska exportföretag, förvärv av svenska bolag men inte svenskar som ”bygger broar” utomlands. Borgarna inledde misslyckandet 2011 med överenskommelsen med MP. Ett stort misstag. Sossarna fortsatte att försvaga Sverige genom att låta V, MP och C få fortsatt genomslag för en ansvarslös migrations och integrationspolitik. Kan någon partiledare på 10-talet klassas som framgångsrik? Oavsett vad man tycker om politiken är svaret enkelt, det är enbart Jimmy Åkesson.
Widar Andersson summerar den svenska politikens stora misslyckanden väl i nedan ledarartikel.
”Medborgarnas mycket svaga förtroende för riksdagens partier och partiledare är som en sombrerohatt i ett hav av solhattar för bebisar. Förtroende för politiken är särskilt viktigt i en stat som den svenska där medborgarna under decennier valt att låta riksdagens partier ta hand om mer än hälften av löneinkomsterna, ansvara för sparandet för ålderdomen och garantera säkerhet, sjukvård och skolbetyg av hög klass.”
”Svagt förtroende är alltid och i alla sammanhang synonymt med svagt inflytande. Vilket innebär att alla partier och politiker har en uppförsbacke. Varje gång de säger något/föreslår något så är det betydligt färre som tror på dem än vad det är som inte tror på dem. Partisystemet är för dagen inne i en djup kris. Väljarna som ska vara representerade i den parlamentariska demokratin litar inte mer än fläckvis på representanterna. Förtroendekrisen är hemmalagad. Partierna till höger och vänster och i mitten har i åratal varit helt fokuserade på att försöka misskreditera Sverigedemokraterna och de partier som från tid till annan har anklagats för att närma sig "de bruna". Dessutom har invandringspolitiken misskötts åt det grövsta vilket i sin tur har förnekats å det grövsta.”
https://mobil.folkbladet.se/opinion/fortroendet-som-forsvann-in-i-skuggans-dal-om6442099.aspx
Omogna ungdomsförbundare som på tok för tidigt fick partiledarchansen. Det bristande ledarskapet och ungdomsideologiska fokuset skadade liberalismen kraftigt. När liberalt inriktade inte klarar av att vara relevanta och pragmatiska spårar det ur. En eloge till GPs ledarredaktion som under hela 10-talet varit just relevant och pragmatiskt liberala. Många av övriga borgerligt kopplade ledarredaktioner misslyckades kraftigt. Adam Cwejman, GP, gör några kloka reflektioner om liberalisternas misslyckande nedan.
”2010-talet har verkligen varit de stora varningarnas årtionde. Stundande katastrofer såsom fascismens intåg och demokratins upphörande har använts så fort det har varit opportunt. Och ibland även annars. Varför ligger dessa varningar, som direkt avslutar alla former av samtal och skymmer vad som faktiskt sägs, så nära tillhands för vissa i Sverige?”
”Det finns egentligen bara två förklaringar här: Antingen är liberalismen halvdöd och dess forna försvarare återuppståndna som högerradikala medlöpare. Eller så har vår samtid intagits av högljudda språkpoliser och ideologiska ordningsvakter till vänster som inte skyr några medel för att nedkämpa sina meningsmotståndare. Präglade, som åsiktspoliser tenderar att vara, av enbart teoretisk och ideologisk förståelse för totalitarism, så kan de också lätt och ledigt svänga sig med grova anklagelser mot meningsmotståndare.”
”Länge var den gyllene lösningen på alla integrationsproblem mer marknad och lägre skatter. Denna tvådelade illusion: att omfattande migration inte utgör ett problem annat än att det kan lösas med mer avregleringar stympade borgerlighetens förståelse för vad som höll på att hända.”
”Denna ledarredaktion betraktar sig alltjämt som rätt beskedligt mittenliberal. Vi har inga, från rätt traditionell europeisk liberalism, särskilt avvikande åsikter. Liberala fri och rättigheter är fortfarande värda att försvara och upprätthålla. Tillväxt och välstånd fungerar bäst med en fri marknad vars negativa konsekvenser hanteras inom ramen för en effektiv men i storlek avgränsad välfärdsstat. Individuell frihet ska främjas så långt det inte går ut över någon annan och rättsstaten mår bra av stabilitet och oberoende.”
https://www.gp.se/ledare/tio-år-av-fascism-1.21879120
Dagens stjärna
Anna Dahlberg, Expressen. För flera år sedan skrev jag ett blogginlägg med en canceranalogi kopplat till en misslyckad migrations och integrationspolitik. Självklart valde politiska motståndare att misstolka budskapet. Jag har aldrig, och jag kommer aldrig, att rikta min frustration mot enskilda människor som försöker få bättre levnadsförutsättningar. Och jag vet att Sverige sedan platsen började befolkas är uppbyggd av invandrare. Väldigt många av våra invandrade de senaste 60 åren har bidragit mycket med viktiga insatser för vår välståndsutveckling. Volymproblem ska alltid tas på största allvar. Och min canceranalogi hade som alltid udden riktad mot ansvariga politiker som inte agerar utifrån invånarnas bästa. Växande allvarliga problem blir allt svårare att lösa. Allvarliga problem måste lösas, annars går det inte bra. Tänk att så många ledande politiker saknar förmåga till enkelt konsekvenstänkande. Väldigt få av dagens riksdagsledamöter har det som krävs för att på allvar bidra till att Sveriges svåra läge vänds till något positivt. Partiledarnas låga förtroendesiffror talar sitt eget språk.
https://www.synonymer.se/sv-syn/analogi
”Det gäller inte bara gängskjutningarna och sprängdåden, utan även skolmisslyckanden, arbetslösheten, bostadsbristen, budgetunderskotten i utsatta kommuner, extremismen, den växande ojämlikheten, stök i offentliga miljöer och så vidare. Det är inte så konstigt om detta snabba perspektivskifte har utlöst en förtroendekris. Samma aktörer som försäkrade att allt skulle gå bra ber nu om väljarnas mandat att lösa de komplexa problem som har uppstått.”
”Men det vore illa om denna misstro spiller över i intolerans och en demonisering av invandrare som grupp. Sådana tendenser syns dessvärre. Det är måhända en banal tanke, men den förtjänar ändå att inskärpas: Det är viktigt att göra skillnad på invandringspolitiken och invandrare. Det är en sak att konstatera att Sverige har bedrivit en ansvarlös politik och byggt upp en stor integrationsskuld. Det är en helt annan sak att ha en avog inställning till personer med utländsk bakgrund.”
”Intressant nog är flera av de argaste och mest begåvade kritikerna av den förda migrationspolitiken själva utrikes födda - Hanif Bali, Tino Sanandaji och Thomas Gür. I Socialdemokraternas toppskikt är det på samma sätt Ardalan Shekarabi och Aida Hadzialic som tidigast och tydligast har tagit debatten.”
”För efter förnekelsens år och efter den stora baksmällans tid måste det komma något som pekar framåt. Vänsterns gränslösa solidaritet har tappat sin trovärdighet. Högerns kulturkrig i skånsk tappning är rent kontraproduktivt.”
