Förlåt

Räcker det med ett ”förlåt”?

Det är bra att sossarna erkänner att de varit usla på att förvalta svenskarnas förtroende. Är det tillräckligt för att förlåta dem och gå vidare? Nej. Men det är bättre än vad Moderaterna gjort. De borde också be om ursäkt för sitt mycket kostsamma och försvagande ledarskap av Sverige. Det är fakta och det kommer garanterat ett antal utredningar visa framöver. 

Vad visar detta i politiken? Det visar på de etablerade partiernas oförmåga att förstå mängdlära och sambandslära. Lägg på det på oförmåga att tänka långsiktigt. Är det så illa? Vad tycker du själv om resultaten som politiken skapat de senaste 20 åren? 

Mimmi Björndotter Grönqvist, Expressen, har en poäng i nedan artikel. I den verkliga verkligheten är det dock lägesbilden i verkligheten som avgör vad som är det möjligas konst inom politiken. Så var det efter kommunvalet i Uppsala och så är det i Sveriges riksdag. Vilka är alternativen? Vad är minst dåligt? UP vågade välja det minst dåliga och många utan faktakoll eller politisk praktisk erfarenhet hade och har starka åsikter. Åkesson har sagt att en regering beroende av deras stöd nästa gång måste inkludera dem i regeringen. Om SD går mot 25% och Moderaterna mot 15% vill de säkert göra anspråk på statsministerposten. Den som inte vill ha ett ännu mer polariserat och konfliktfyllt Sverige får tänka till ordentligt om vad som blir minst dåligt. Eller kanske till och med bra. 

”Socialdemokraterna har ägnat hösten åt att be om ursäkt. Men att Magdalena Andersson hade fel under åtta år som statsråd är ett dåligt argument för att hon ska leda nästa regering.”

https://www.expressen.se/ledare/mimmie-bjornsdotter-gronkvist/tusen-forlat-ersatter-inte-riktig-politik/

Reformer nu!

Systemfel
De vänsterkrafter och naivister som jag inte delar världsbild med lägger nu in så mycket kraft dom kan för att misstolka mitt blogginlägg igår. Jag har aldrig och kommer aldrig att se enskilda människor som problem. Flyktingar och tiggare får aldrig skuldbeläggas. Men hur ledande politiker förhåller sig till problemlösning kan definitivt skuldbeläggas. Min liberala utgångspunkt ser de allra flesta människorna som tillgångar och med förmågan att förändra sig till det bättre om man hamnat snett. Vissa grovt kriminella är jag tyvärr inte så hoppfull om.





Jag ber om ursäkt till dem som uppfattat att jag skulle se invandrare som en cancer. Det har jag inte gjort! Och det skulle jag aldrig göra. Jag har sagt att vi har kraftiga problem inom några av våra system som bara blir värre och värre om inte integrations- och migrationspolitiken kraftigt verklighetsförankras och förbättras så att vårt samhälle kan klara av att socialt och ekonomiskt hålla ihop. Det är inom t ex skolan, arbetsmarknaden, bostadsförsörjnigen, omsorgen och inom den organiserade brottsutvecklingen som vi har de "cancersymptom" jag avsåg. Problemen är stora och problemen behöver lösas med förslag som får ett brett majoritetsstöd i vår riksdag, annars växer dom. Analogin (jämförelsen) mellan en misslyckad politik och cancer var kraftig. Samtidigt är våra problem inom t ex skolan, bostadsförsörjningen, arbetsmarknaden och den allt starkare organiserade brottsligheten allvarliga problem/"sjukdomar" som behöver botas. För att förbättra situationen inom t ex våra skolor och på arbetsmarknaden måste reformer till inom integrations- och migrationspolitiken. Vi måste klara av att använda både hjärta och hjärna när vi problemlöser och fattar beslut. När kommer de demokratiskt brett förankrade reformförslagen?






Flera borgerliga ledarsidor har sedan årsskiftet gett uttryck för att en ordentlig förändring av integrations och migrationspolitiken krävs. Flera ledande socialdemokratiska debattörer har också gjort det. När kommer korrigeringsåtgärderna? Det räcker inte att C, M, S och så vidare lägger egna förbättringsförslag. Vi behöver långsiktiga förbättringsförslag med brett majoritetsstöd så att det inte blir lösningar som nästa regering bara river upp. När får vi se reformförslagen med en chans till breda överenskommelser?  I gårdagens blogginlägg har jag också lagt in länkar till tre liberala debattörer som också tydligt påpekar att vi måste lösa de utmaningar vi har.






Jag ber återigen om ursäkt för att jag använt en grov och svårförståelig analogi. Jag kommer aldrig att skuldbelägga enskilda utsatta människor som gör precis som jag själv sannolikt skulle göra i en svår situation. Skulden för att vi inte löser stora problem som blir allt större ligger hos de folkvalda som har problemlösningsansvaret på sitt bord!