De vänsterkrafter och naivister som jag inte delar världsbild med lägger nu in så mycket kraft dom kan för att misstolka mitt blogginlägg igår. Jag har aldrig och kommer aldrig att se enskilda människor som problem. Flyktingar och tiggare får aldrig skuldbeläggas. Men hur ledande politiker förhåller sig till problemlösning kan definitivt skuldbeläggas. Min liberala utgångspunkt ser de allra flesta människorna som tillgångar och med förmågan att förändra sig till det bättre om man hamnat snett. Vissa grovt kriminella är jag tyvärr inte så hoppfull om.
Jag ber om ursäkt till dem som uppfattat att jag skulle se invandrare som en cancer. Det har jag inte gjort! Och det skulle jag aldrig göra. Jag har sagt att vi har kraftiga problem inom några av våra system som bara blir värre och värre om inte integrations- och migrationspolitiken kraftigt verklighetsförankras och förbättras så att vårt samhälle kan klara av att socialt och ekonomiskt hålla ihop. Det är inom t ex skolan, arbetsmarknaden, bostadsförsörjnigen, omsorgen och inom den organiserade brottsutvecklingen som vi har de "cancersymptom" jag avsåg. Problemen är stora och problemen behöver lösas med förslag som får ett brett majoritetsstöd i vår riksdag, annars växer dom. Analogin (jämförelsen) mellan en misslyckad politik och cancer var kraftig. Samtidigt är våra problem inom t ex skolan, bostadsförsörjningen, arbetsmarknaden och den allt starkare organiserade brottsligheten allvarliga problem/"sjukdomar" som behöver botas. För att förbättra situationen inom t ex våra skolor och på arbetsmarknaden måste reformer till inom integrations- och migrationspolitiken. Vi måste klara av att använda både hjärta och hjärna när vi problemlöser och fattar beslut. När kommer de demokratiskt brett förankrade reformförslagen?
Flera borgerliga ledarsidor har sedan årsskiftet gett uttryck för att en ordentlig förändring av integrations och migrationspolitiken krävs. Flera ledande socialdemokratiska debattörer har också gjort det. När kommer korrigeringsåtgärderna? Det räcker inte att C, M, S och så vidare lägger egna förbättringsförslag. Vi behöver långsiktiga förbättringsförslag med brett majoritetsstöd så att det inte blir lösningar som nästa regering bara river upp. När får vi se reformförslagen med en chans till breda överenskommelser? I gårdagens blogginlägg har jag också lagt in länkar till tre liberala debattörer som också tydligt påpekar att vi måste lösa de utmaningar vi har.
Jag ber återigen om ursäkt för att jag använt en grov och svårförståelig analogi. Jag kommer aldrig att skuldbelägga enskilda utsatta människor som gör precis som jag själv sannolikt skulle göra i en svår situation. Skulden för att vi inte löser stora problem som blir allt större ligger hos de folkvalda som har problemlösningsansvaret på sitt bord!
