”Vad var det jag sa”…
Det politiker säger sig ha gjort, och har gjort, är spårbart i landet Sverige. Med tanke på hur svaga medierna ofta är på att beskriva faktabaserade beskrivningar om partiers spel kan man undra om de förstått det. Inte en enda gång har jag till exempel sett en faktabaserad sammanställning i SVT Uppsala, P4 Uppland eller UNT om hur partierna röstat om Fyrspårsavtalet, Stadsmiljöavtalen, där till relaterade markförvärv, där till relaterade bolagsbildningar och där till relaterad spårväg. Är inte det intressant? Uppsalas genom tidernas största kostnadsdrivande beslut och kunskapen bland invånarna om hur partierna röstat är extremt låg. Det är ett demokratiskt stort problem.
En av många kriser i dagens Sverige är på bostadsmarknaden. Den krisen handlar främst om bristen på betydligt mer prisvärda nybyggda bostäder än vad som nu erbjuds. Och att till exempel äldre ensamstående i stora bostäder inte har incitament att flytta. Naturliga flyttkedjor uteblir mest av ekonomiska skäl. År efter år har jag ropat i öknen till rikspolitiker för att de ska fatta detta och ändra Boverkets regleringar och öppna upp för kreativa upplägg för bostadsuthyrningar.
”Ska man gå in med stöd måste man rikta det mot grupper som har svårast att komma in på bostadsmarknaden.” Uttalandet från Boverkets generaldirektör, Anders Sjelvgren, i DN må låta lite torrt och tekniskt. Men i själva verket är det sprängstoff.”
”Det tjänstemannen Sjelvgren gör är att ifrågasätta hela grunden för den svenska bostadspolitiken. Under många decennier har den politiken varit generell. Politikernas omsorger har alltså riktas mot alla invånare – åtminstone i teorin. System med social housing, där bostäder viks för de med allra sämst förutsättningar, vilket är vanligt i andra länder, har ansetts stigmatiserande. Men nu menar generaldirektören att även Sverige behöver överväga att införa det systemet och att rikta offentliga subventioner specifikt mot utsatta grupper. Det är välkommet klarspråk.”
Några timmar efter att jag publicerat gårdagens blogg publicerade Expressen nedan ledare skriven av den imponerande Gunnar Wetterberg. Det är kris i Sverige och reformbehoven är stora. I Uppsala bidrog Utvecklingspartiet demokraterna, UP, till att vi har det minst dåliga styret där UP och Liberalerna sannolikt stoppar dåliga vänsterförslag.
”Det är inte klokt. Men det upprepas i land efter land där två stora partier av hävd står emot varandra – trots att de som statsbärande egentligen har mycket mer gemensamt med varandra än med politikens ytterkanter.”
”I Spanien utspelas samma bedrövliga fars. Det stora högerpartiet måste liera sig med Francos arvtagare för att komma till makten, det stora vänsterpartiet skulle behöva göra upp med separatismens fanbärare – för de kan ju för Guds skull inte regera tillsammans. Det är också Tidöavtalets större sammanhang.”
”När jag på nytt läser igenom avtalet på ettårsdagen är det inte bara den repressiva dominansen och de främlingsfientliga tonfallen som stör. Det slående är också hur många av de stora samhällsfrågorna hamnat i skymundan. Ekonomins strukturfrågor, behovet av en stor skattereform, bristen på kompetent arbetskraft i alldeles för många sektorer, finansieringen av 40-talisternas vård och omsorg – en del är överhuvudtaget inte nämnt, annat har skuffats undan till några pliktskyldiga sidor längst bak i texten.”
”Polariseringen är inte oundviklig. Om de samhällsbärande partierna vill kan de undvika extremernas stryptag. Det kan man göra genom breda uppgörelser i enskilda sakfrågor, men också genom att bilda blocköverskridande regeringar.”
”I Sverige värjer sig både socialdemokrater och moderater mot sådana förslag. ”Så gör vi inte här, det skulle våra gräsrötter aldrig acceptera, det skulle bara populisterna tjäna på”, brukar det heta. ”Samlingsregeringar hör bara verkliga kristider till.” Men är det inte där vi är? Om de stora partierna i ett land går samman i en reformregering, för att under en begränsad tid lösa bestämda problem, då vore det att visa handlingskraft, inte något ”härtill är jag nödd och tvungen”. Och problemen saknas inte: klimatet, gängen, integrationen, skolan, demografin – de borde räcka och bli över.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar