Ont överallt
Den som känner efter för mycket får ont överallt. Många i landet Sverige verkar känna efter på tok för mycket. Bland annat därför behövs karensdagar. Den som ser faror i allt får en olustig stund på jorden och blir en plåga för sin omgivning. Även om det då och då kan vara av godo. Risken med för mycket daltande och oro är att man inte klarar av riktiga krislägen på ett bra sätt. Är detta återigen ett tecken på degenererande arvsanlag? Eller bara mesig och överbeskyddande politik?
Den nationella politiken har i modern tid gjort mycket som försvagat landet Sverige. LSS-reformen som i grunden var bra blev extremt mycket dyrare än vad den beräknades kosta när den introducerades. Det är en reform som inte genomförts på ett rimligt sätt och som är full av bidragsfusk.
Privatiseringsiver utan vare sig tillräckliga systemkunskaper eller kloka testperioder gjorde vissa snabbt extremt rika men gav inte tillräckliga positiva samhällsförbättringar. En del av den misslyckade privatiseringen av tidigare offentliga monopol är alla överdiagnosticeringar vi fått i landet Sverige. Det blir inte bra när ideologi gör att man snabbt driver igenom illa förberedda systemförändringar. Ersättningarna för barn med diagnoser är högre än för icke diagnosticerade barn… Marknadsekonomin fungerar. ”Som man ropar får man svar”. Expressens ledare beklagar nedan den dåliga utvecklingen.
”Kurvan över nya adhd-diagnoser pekar brant uppåt. Enligt Socialstyrelsen är Sverige på väg mot ett scenario där 15 procent av pojkarna och 11 procent av flickorna är diagnosticerade som adhd-drabbade. Det är helt absurt, skriver åtta experter inom barn- och ungdomspsykiatrin på DN Debatt. Ser man till välgjorda internationella studier är normalnivån 5-6 procent. Det skulle innebära att horder av normala svenska barn har fått, eller kommer att få, intyg på att de har stora problem. En del får dessutom kraftfulla mediciner för sin icke-existerande neuropsykiatriska funktionsnedsättning.”
”Vilka är då de skyldiga? Experterna riktar ett anklagande finger mot sina egna. De menar att psykiatrin, ”i ivern att vara tillgänglig och möta efterfrågan”, inte gör ordentliga undersökningar innan de levererar diagnoser.”
”Ta bort betyget F, underkänt, som ofta är det hot som knuffar barn mot BUP. Återgå till traditionell undervisning och släng ut ”forska på egen hand”-pedagogiken som kräver mer av barn än vad deras hjärnor klarar av. Dessutom måste man tyvärr fråga sig om barn- och ungdomspsykiatrin på sina håll har blivit en tjänstvillig diagnosbutik. Här behövs en genomlysning.”
https://www.expressen.se/ledare/har-bup-blivit-en-kedja--med-diagnos-butiker/
Att ha fått en diagnos är inte nödvändigtvis dåligt men många som fått det har kämpat med att bli av med dem. Dottern säger att hon sannolikt har en diagnos då hon vill att det ska vara så. Varför? Flera av världens mest framgångsrika inom många yrken har någon eller flera beteendediagnoser. ”Myror i brallan” var min ”diagnos” när jag var en liten pojke… För ovanlighetens skull bjuder jag återigen på samma länk som ovan till Expressens ledare om hur sjuk utvecklingen blivit kopplat till NPF-diagnoser. En dålig konsekvens av det är att de barn och unga som verkligen har NPF får för lite av det stöd de behöver.
”Kurvan över nya adhd-diagnoser pekar brant uppåt. Enligt Socialstyrelsen är Sverige på väg mot ett scenario där 15 procent av pojkarna och 11 procent av flickorna är diagnosticerade som adhd-drabbade.”
https://www.expressen.se/ledare/har-bup-blivit-en-kedja--med-diagnos-butiker/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar