Kompetenskrav på toppen
Varför finns inga rimliga kompetenskrav på toppen inom politiken? Vem är så korkad att man tror att vi kan företrädas tillräckligt bra om bara vältaliga och människor ”som går igenom rutan” får de ledande uppdragen, oftast även skolade i ungdomsförbund. Ledande uppdrag med budgetar på många miljarder, personalansvar för tusentals och komplexa verksamheter. Utan några som helst egna erfarenheter ifrån ett jobb med många medarbetare eller ansvar för ett eget företag med anställda.
Sin vana trogen framförde kommunisterna i Uppsala nyligen fram krav på stora nedskärningar av politikerarvodena. V och SD satsade på att framföra dessa önskemål. Lätt att få sympati för från människor som föraktar politiker. Motargumenten var många. Bland annat att ersättningen per timme motsvarar i bästa fall en undersköterskelön. En socialdemokrats argument om att arvodesnivån måste göra det möjligt för samhällets elit att ta på sig ett demokratiskt uppdrag tyckte jag var dåligt. Om det skulle vara syftet så borde arvodena vara olika beroende av vilken bakgrund/meriter olika företrädare har. Det tycker jag borde vara en självklarhet. Då skulle arvodena vara som i till exempel Stockholm som är mycket högre än i Uppsala. Ett politiskt engagemang borde bygga på ett starkt samhällsengagemang och en vilja att tjäna invånarna. Att det blivit en karriär för broilers är djupt olyckligt för demokratins kraft. Om det till exempel skulle finnas tre arvodesnivåer baserade på meriter skulle vi nog få många fler kompetenta politiska ledare. Det är också en rimlig ordning jämfört med hur övriga samhället fungerar. Fler kompetenta och erfarna attraherar också andra kompetenta och erfarna. För tydlighetens skull vill jag klargöra att alla, oavsett kompetens och erfarenhet, som ställer upp som demokratiska företrädare är värda stor respekt. Vi behöver många fler som är beredda att företräda oss invånare på ett ansvarsfullt och osjälviskt sätt.
Vad gäller politikernas arvoden i Uppsala är det ”intressant” att ledande tjänstemän har bland landets högsta ersättningspaket och tjänar mycket mer än de politiker som formellt bär ansvaret. En sådan ordning hade aldrig uppstått inom näringslivet. Det finns stor förbättringspotential kopplat till det demokratiska systemet samt till hur offentlig sektor leds. Bland annat skulle offentliga arbetsgivare vara mycket bättre för sina anställda om de ansvariga politikerna haft egna erfarenheter av personalansvar.
I dagarna kunde vi läsa en krönika i Expressen av Gunnar Wetterberg. Helt i linje med några av de förbättringar Utbildningspartiet demokraterna, UP, representerar. Om Wetterberg hade varit Uppsalabo hade han nog röstat på UP! Många kloka Uppsalabor kommer att rösta på UP. Vi har politiken och företrädarna som kan bidra till en ljus framtid.
”Om den offentliga sektorn ska klara sina uppdrag beror till avgörande delen på personalen.”
”Kanske är förklaringen att så få politiker själva har någon erfarenhet av att leda professionella arbetslag. Om ett stort företag slarvade så gruvligt med sin personalvård som staten, regionerna och kommunerna, då skulle det mycket snart straffa sig på sista raden i resultaträkningen. Men sambandet mellan kvalitet och ekonomiskt resultat är utsuddat i den offentliga sektorn. I perversa fall är det rentav omvänt.”
”Medborgarna förtjänar något mycket bättre. Det är deras välfärd som drabbas av den bedrövliga/obefintliga personalpolitiken.”
Peter Santesson, Expressen, skriver läsvärt om hur korkat det är att inte kalla problem för problem och lösa dem. Hur korkat det är att beskriva ett problem som endast ett upplevt problem för att minska problembildens styrka.
”Samhällsproblem brukar omtalas på två olika sätt. Är roten till bekymren hur någonting är eller hur någonting utmålas? Det förra handlar om utfall och det konkreta på marken. Det senare handlar om intryck, upplevelser och bilder – och olyckligt ofta är det till den nivån samhällsfrågor reduceras.”
https://www.expressen.se/ledare/peter-santesson/samhallsproblem-kan-inte-losas-genom-skonmalning/
Och Lööf skyller på Dadgostar för regeringskrisen. Samtidigt som det är C som stängde dörren till regeringsmakten för ett M-lett alternativ efter valet 2018. Löfven valde ändå att gå med på de 73 punkterna. Att C inte kan kompromissa med V om punkt 44 gör att krisen helt beror på Cs ställningstagande. Lööf åt aldrig upp sin sko. Hon kan väl sätta sig i en regering med V.... Lööf tillhör skaran som aldrig haft ett riktigt jobb. Inom Utvecklingspartiet demokraterna, UP, måste man ha minst tre års riktig arbetslivserfarenhet för att kunna få ledande förtroendeuppdrag. Mycket av cirkusen vi upplever inom politiken bottnar i ungdomsförbundlig naivitet.
https://www.expressen.se/nyheter/svekbraket-mellan--loof-och-dadgostar/
https://www.expressen.se/nyheter/pressen-okar-pa-loof-sitter-pa-nyckeln/
Expressens ledare skriver läsvärt nedan:
”Annie Lööf har med andra ord hamnat i en mardrömlik situation. Hon har tidigare kunnat luta sig tillbaka medan Liberalerna håller på att gå under i slitningarna mellan blocken. Centern har kunnat upprätthålla bilden av att partiet håller rent både åt höger och vänster och i stället utgör den nya mitten i svensk politik.
”Nu är det lugnet brutet. Plötsligt kommer C att avtvingas besked i regeringsfrågan mer än ett år tidigare än planerat. Det ska inte uteslutas att Löfven lyckas hitta en uppgörelse som räddar ansiktet på alla inblandade parter, men det är svårt att se. I alla fall med mindre än att han förlorar en tredje budgetomröstning. Ett mer troligt scenario är nog att det svinrika Centerpartiet föredrar ett extraval.”
https://www.expressen.se/ledare/s-sjunker-i-den-rodgrona-roran/
Alice Teodorescu, Affärsvärlden, sammanfattar rikspolitiken väl sedan 2010.
”Sakpolitiken, samhällsproblemen, de ideologiska skiljelinjerna, och inte minst folkviljan, har förpassats ut i marginalen.”
”Nu står vi här med två ”ytterkantspartier” som fortsättningsvis inte kommer att kunna rundas avtalsvägen, utan tvärtom erkännas som delar av framtida regeringsunderlag. Det var oundvikligt givet parlamentarismens spelregler.”
”Klart är att den era som påbörjades för tolv år sedan nu äntligen kan förpassas till historieböckerna. Det innebär en möjlighet för partierna att söka sig tillbaka till sina ideologiska rötter, att utveckla sin politik utifrån vad de vill åstadkomma i stället för att bilda allianser baserade på motstånd. Det innebär en möjlighet att rikta fokus från taktik till sakpolitik. Det är i grunden positivt för partierna, för väljarna och inte minst för Sverige.”
https://www.affarsvarlden.se/kronika/sakpolitikens-seger-over-det-politiska-spelet
