Ansvarsutkrävandet
”Arbetslinjen” var en bra linje för att försöka bidra till att Sverige skulle fortsätta att vara ett affärsmässigt framgångsrikt och offentligt välskött samhälle att leva i. Alliansprojektet började bra men spårade ur ordentligt 2011 när man av makttaktiska skäl gjorde upp med Miljöpartiet. Det var ett stort misstag som Reinfeldt tycks gilla. Eller bara försöka rättfärdiga för att försvara ”sitt rykte”. Kanske var hans osagda plan, och hans regerings, att inte kraftigt försöka reformera bidragssystemet utan att en ansvarslös migrationspolitik leder till bidragssystemets kollaps? Inget omöjligt scenario. Reinfeldt själv har säkrad ekonomi livet ut trots att han aldrig haft ett riktigt jobb och nettobidragit till det allmänna välfärdsbygget. I min värld nettobidrar bara de som arbetar minst några år och betalat skatt på de lönerna. Bara i Uppsala lever idag 1.300 hushåll helt på försörjningsstöd i många former. Och andelen som nettobidrar ekonomiskt under sin arbetstid minskar.
Reinfeldt är verkligen inte någon som kan ge värdefulla råd om hur Sverige åter kan byggas generellt starkt för sina invånare. Oavsett varifrån vi kommer. Det kanske är svårt att klandra Reinfeldt för de politiska beslut som kraftigt försvagat det svenska samhället? Han tillhör ju kategorin ledande politiker som aldrig haft ett riktigt jobb innan han blev helt arvoderad inom det politiska systemet.
Jag tycker invånarnas möjligheter att kräva kännbart ansvar från politiker som drivit vanstyre är för svaga. Att bli bortröstade är det få som skräms för. Varför inte matcha styrelseansvaret i aktiebolag bättre? Att lokala och nationella regeringar får ett personligt skadeståndsansvar om de agerat tydligt oansvarigt. Då kanske bara erfarna och meriterade är beredda att ställa upp. Det skulle vara bra för oss invånare. I Uppsala kommun har vi invånare idag en skuld på runt 18.000 miljoner. Och byggplanerna i Uppsala, som de flesta partier ställt sig bakom, driver snabbt upp dessa stora skulder till helt oansvariga nivåer. När skuldkrisen kickar in i Uppsala, får ansvariga politiker ta något kännbart personligt ansvar för att de lät krisen uppstå? Nej. Tomas Klang skriver nedan klokt om hur odemokratiskt de flesta partier i Uppsala kommunfullmäktige har processat ”Uppsalapaketet”.
”När Rinkeby, Bergsjön och Rosengård började byggas på 1960-talet var det ingen som hade en tanke på att dessa stadsdelar i framtiden skulle bli särskilt utsatta områden präglade av kriminalitet och skjutningar. Tvärtom hade man samma goda ambitioner som man idag har med den planerade nya stadsdelen i Bergsbrunna. En inte oväsentlig skillnad är dock att den ska bli lika stor som de tre ovan nämnda problemområdena tillsammans! Syns inte skriften på väggen?”
”Att stat och kommun sluter en principöverenskommelse på övergripande nivå är inte märkligt i sig. Det är inte där problemet ligger. Det besvärande är att vi medborgare, vilka avtalet berör, inte görs delaktiga i den efterföljande planprocessen när de övergripande överenskommelserna ska konkretiseras och realiseras. Det är ju, som sagt, vi som ska leva med de beslut som fattas.”
Det personliga ansvaret måste stärkas. Det kollektiva tänkandet i ansvarsfrågor innebär i praktiken att ingen blir ansvarig för dumheter. Om Magdalena Andersson förlorar chansen att bilda regering efter valet 2022 sitter hon sannolikt ändå kvar som partiledare och riksdagsledamot.
Naomi Abramowicz, GP, skriver läsvärt om Reinfeldts tyckande nedan.
"Trots att han påstår att han inte ”vill bli en gubbe uppe på hyllan som gnäller och tycker att det var bättre förr” är det precis vad han gör. Han ger sig in i integrationsdebatten och konstaterar att Sverige inte borde stänga dörren för människor från andra länder och att svensk integrationspolitik inte bör ses som ett misslyckande. I stället bör andra länder inspireras av Sverige."
"Före detta partiledares spaningar behöver förvisso inte vara ointressanta. Även om de alltför ofta tycks ha slutat uppdatera sig om samhällsutvecklingen sen de själva checkade ut från dagspolitiken. Oavsett är politikens pensionärer inga gurus som sitter på sanningen, och bör inte heller behandlas som sådana."
https://www.gp.se/ledare/före-detta-partiledare-är-inga-orakel-1.76524984
Det är något som är riktigt fel i det demokratiska systemet när en person som aldrig haft ett riktigt jobb, och som varit statsminister, är en föredetting trots att han inte ens fyllt 60 år. Det svenska demokratiska systemet behöver reformeras. Villkora ledande politiska uppdrag med minst fem års riktig arbetserfarenhet och återinför tjänstemannaansvaret.
