Bortskämda barn

Inte uppfostrade för livets utmaningar

Generellt sett är på tok för många barn idag curlade till att inte bli tillräckligt självständiga och uselt förberedda på att hantera livets återkommande motgångar. Varför blev det så? När jag växte upp var extremt få söndercurlade. Vi fick ta oss till och ifrån skolan själva. Vi fick ta oss till och ifrån idrottsträningar själva. Vi fick fixa sommarjobb själva och så vidare. De flesta yngre män fick också göra militärtjänst vilket också var fostrande. Militärtjänsten var stundtals väldigt krävande, disciplinen hård och den sociala träningen ofta frustrerande. Mycket nyttigt både för en själv och för oss som samhälle.

Vi behöver få stopp på allt curlande och att våra barn överbeskyddas. Det är inte bra för dem och det är definitivt inte bra för svensk konkurrenskraft. Expressen beskriver väl i nedan ledare hur urspårat det blivit, inte minst i våra skolor. Det är ohälsosamt många specialanpassningar som både gör lärarnas jobb oacceptabelt svårt men också extremt tidskrävande. Även ekonomiskt onödigt dyrt att tillåta alla dessa specialvarianter. Alla tidigare generationer har utvecklats bra utan alla dessa specialare i "vanliga" klasser. Det är hög tid att säkerställa att våra lärare återigen blir cheferna i klassrummen!

"Tjänstefolket måste hålla kunderna nöjda. Stressbollar ska finnas till hands och omsorgsfokus ska råda. Är det beskrivningen av en resort för utarbetade techentreprenörer? Nej. Det är vardagen för lärarna i den svenska skolan. Tidningen Ämnesläraren har i en serie artiklar undersökt vem som egentligen styr i svenska klassrum. I hög utsträckning är det inte lärarna, utan eleverna. Barnen kräver att undervisningen ska skräddarsys just för dem, att de ska få ha mobiler på lektionerna och göra hur många omprov som helst. De ska dessutom bestämma hur långa proven ska vara och om de ska genomföras muntligt eller skriftligt. Lärarna förväntas alltid vara tillgängliga via mejl, även utanför arbetstid. Det är inte bara anekdoter. Nästan fyra av tio tillfrågade lärare anser att elevinflytandet är för stort, och sex av tio menar att det har ökat."

"Olyckligt är det, men ingen slump. Lärarnas sjunkande auktoritet är ett resultat av att två destruktiva idéströmningar tagit greppet om svenskt utbildningsväsende. Den ena är marknadsskolan. 

– Målet är inte att eleverna ska bli kunnigare eller mer bildade, utan nöjdare. Man har ersatt ett demokratiperspektiv med ett kundperspektiv, där kunden har rätt att bestämma i alla lägen, säger en anonym lärare till Ämnesläraren. Kombinera detta med progressiv pedagogik – 1970-talsdoftande idéer om att kunskap ”skapas tillsammans” – och stressbollskravet är ett faktum. Det viktigaste enligt denna världsbild är demokratisk fostran, vilket här betyder att det är diktaturfasoner om en lärare säger åt en elev att vara tyst och sitta på sin plats. Den som tror att sådana idéer var lika ute som fiskaladåb tror tyvärr fel. ”Från forskningens håll finns ingen konflikt mellan elevinflytande, kunskapsfokus och lärarauktoritet”, skriver fyra pedagogikforskare som ett svar på granskningen, och frågar sig: ”Hur är det egentligen ställt med barnrättspolitiken i skolan?”. 

Som om det vore ett hot mot barns rättigheter att inte låta dem skrolla på Tiktok under lektionstid.

https://www.expressen.se/ledare/ledare-barnen-har-alldeles--for-mycket-makt/

Vad kan vi lära av skolorna i Finland, Japan och Kina?

Personligt utvecklingssamtal i grupp

Alla vägar bär mot Rom
Bär alla vägar till Rom? Och vad är i så fall "Rom"? Peking? Döden? Meningslösheten? Kärleken? Livet utvecklas onekligen väldigt olika för oss människor och vi är alla olika benägna att prova nya vägar, nya maträtter, nya bekantskaper, nya platser osv. Och vi föds alla med olika förutsättningar. Några få föds med räkmacka och guldsked. De flesta av oss föds in i ett "vanligt" hem. Några får en sorglig och tuff start med drogberoende, våld, skam, arbetslöshet, behov av försörjningsstöd och annat tungt under livets inledning. Livet är inte rättvist. Men ett samhällssystem som strävar efter att ge alla barn och unga en rimligt rättvis skolstart kan i en meritokrati (den bästa får jobbet) göra "klassresor" möjliga.

En gång om året träffar jag ett gäng studiekamrater från tiden på Uppsala universitet. Det är alltid intressanta och givande 36 timmar. Vi har på olika sätt följt varandra sedan över 28 år tillbaka. På vissa sätt är vi lika varandra men skillnaderna är också stora. Inte minst skillnaderna i uppväxtvillkor. Några har växt upp i mycket små samhällen och några i stora. Några har växt upp med företagarföräldrar och andra med sjukvårdsföräldrar. En växte upp med en alkoholiserad pappa, skilsmässa och fick sin mamma mördad av en "styvpappa". Alla har intressanta och bra jobb. Alla har familjer. Bara jag har gått från ett spår i livet till ett helt annat, dvs från näringslivet till att i huvudsak jobba åt folket.

Förutom att vi äter och dricker tillsammans på Ceteristräffarna har "spindeln" ansvar för ett program. I år är temat fiske och platsen är i närheten av Hedemora i Dalarna. Varje år äger oxå ett formellt årsmöte rum. På det årsmötet ingår ett intressant terapeutiskt inslag. När det t ex blir min tur så berättar jag vad som hänt sedan förra året. I samband med det blir det nästan alltid coachning i den högre skolan. Och tro mig det gäller allt från barnuppfostran, relationsproblem, möjligheter, jobb och fritidsaktiviteter. Det är bara den egna dragningen som sätter gränserna för vad man öppnar upp för. Alla är öppna och vi litar på att det som sägs stannar inom gruppen. Det är kort och gott personliga utvecklingssamtal i grupp. Precis som med min mentor räknar jag alltid med att få höra hur dåligt det är att jag inte ger det viktiga näringslivet mer av mina kunskaper, erfarenhet och energi... Att få tjäna Uppsalaborna känns dock fortfarande meningsfullt även om det suger att vara i opposition. Jag går och fiskar lalalalalalala.

P.S i mätning efter mätning om opinionsläget kan man dra fyra slutsatser. 1) den politiska kartan har dramatiskt förändrats 2) Socialdemokraterna har kraftigt börjat den tillbakagång som drabbade Centerpartiet efter Torbjörn Fälldin . I bästa fall är nu S ett parti med stöd av cirka 20% av väljarna. 3) Sverigedemokraterna rör sig mot 30% och kan eventuellt bli Sveriges största parti efter nästa val 4) Centerpartiet, som syns mest av Allianspartierna, tycks ha en potential bland Riks väljarna på över 8%. I vart fall tills det finns några andra Alliansledare som märks och som inte redan upplevs som förbrukade. Annie Lööf gör utmärkt ifrån sig i sitt uppdrag för partiet. Om hon börjar använda "vi" mer än "jag" så tror jag att vi nationellt kan få över 10% av folkets stöd. Och om vi oxå bryter DÖ så kan vi lätt nå över 12%. Vad väntar vi på?