måndag 9 december 2013

Vems verklighetsbild?

Trovärdigast vinner
När jag bodde i USA lärde jag mig en hel del värdefulla uttryck som t ex "Call a spade a spade". Att kalla en spader för en spader borde vara klokt men det är inte alltid så inom politiken. Politiker och politiska partier driver sina frågor och söker stöd för desamma hos folket. För att lyckas krävs att man kan få många människor att dela den egna beskrivningen av nuläget och att man kan måla upp en attraktiv framtidsbild om väljarna följer just dig.

Gårdagens Agenda på SVT var det bästa programmet hittills. Skolans generella misslyckande fick utrymme och utbildningsministern erkände att situationen är besvärande. Riksdagsledamöter från C och MP gav uttryck för att det nu räcker med övergrepp mot den personliga integriteten. Huvudnummer i programmet var en debatt mellan Magdalena Andersson (S) och Batra (M) om det är rätt eller fel att sänka skatten för dem som har det bäst istället för att ge mer resurser till en misslyckad skola, en allt mer utsatt äldreomsorg etc. Jag tyckte både Andersson och Batra klarade debatten bra beroende av vilken verklighetsuppfattning man har. Har någon av dem rätt? Nej. Verkligheten är i betraktarens ögon och varje parti har manglat fram sina demokratiska glasögon varigenom man ser världen och drar slutsatser.

Sanningen är att vi aldrig tidigare lagt så mycket som nu på skola, omsorg och vård. Det är min verklighetsuppfattning men varför har vi då problem? Till att börja med finns alltid problem. Dagens stora utmaningar är inte pengar inom välfärden utan 1) fler måste jobba i förhållande till hela antalet invånare 2) skola, omsorg och vård måste drivas smartare (vi måste få ut bättre värde för alla pengar vi satsar).
http://www.dn.se/nyheter/varlden/polens-skolor-klattrade-fran-botten-till-toppen/
http://www.dn.se/debatt/kommunerna-har-haft-sin-chans-staten-maste-ta-over/
http://www.dn.se/debatt/tio-politiska-strider-som-kommer-att-avgora-valet/
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/brannpunkt-direkt-m-och-mandela_8804788.svd



2 kommentarer:

  1. Om allting är dåligt eller halvdåligt organiserat med många inbyggda brister i systemen så kan mer pengar tvärtom göra sakerna ännu sämre. Ser man runtom i världen så är det inte länderna med allra högst skolkostnader per elev som tycks ha bäst kunskaper eller lärt sig mest från skolan. Det är nog snarare så att den dåliga politikern har inget annat att komma med. Kravburen löftesretorik är åtminstone populärt i media och låter som om man åtminstone är engagerad. Samtidigt som det är bekvämt.

    Högre skatt ger mer välfärd och sänkt skatt ger mindre välfärd. Om man vägrar se ekonomiska samband. Eller förstå annat än planekonomi. Högre skatt är inte samma sak som mer skatt till staten. Någonstans finns en gräns för hur mycket pengar man kan plocka in på skatten utan att det blir negativt. Någonstans finns en brytpunkt. Troligen har vi redan passerat den brytpunkten. Eller ligger nära den. Eftersom inget annat land plockar in så mycket mer i inkomstskatt.

    Istället måste vi bli duktigare. Analysera klokare. Se problemen tydligare och tidigare. Inte lägga pengarna på fel saker och undvika att överbyråkratisera alla verksamheter. På sina håll internt finns det många som gillar överbyråkratisering. Och dessa är också lätt att tillfredsställa. Bara man får höja skatterna kontinuerligt. Oavsett de långsiktiga effekterna.

    Ett land skulle kunna plocka in 100% av inkomsterna i skatt. Tvinga invånarna att ansöka om sin lön retroaktivt efter behov. Lägga nästan allting på välfärd osv. Alla förstår hur bra den ekonomin skulle bli efter en kort tid. Motsatsen är nästan noll i skatt och en nattväktarstat. Självklart finns det optimala läget någonstans där emellan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket kloka synpunkter! Hoppas att du är politiskt aktiv då mer klokhet behövs bland våra folkvalda.

      Radera