Frihet att ha integritet
Den som är satt i skuld är icke fri. Så är det. Den som är ekonomiskt oberoende är betydligt friare att göra som den önskar än den som inte är det. Ett land som är högt belånat genom lån från utländska finansiärer är mycket mer sårbart än ett land som till exempel Japan som i stor utsträckning har sin statsskuld kopplad till nationella finansiärer. Fråga alla privatpersoner och företag som befunnit sig i en trängd finansiell situation hur fria de varit om vad de ska göra för att lösa sina ekonomiska problem. De är inte fria, de är i stor utsträckning tvingade att göra som de blir tillsagda för att försöka rädda sitt ekonomiska haveri. Människor, företag och länder som är säkerhetsorienterade gör klokt i att inte hamna i den situationen.
Rikedom är inte en garanti för att en människa ska må bra och vara tillfreds med sin tid på jorden. En sak är dock helt säker och det är att en ekonomiskt stark person har väldigt mycket mer handlingsalternativ än en fattig människa. Bland annat Swedbank jobbar löpande med att uppmuntra människor att spara. Det tycker jag är klokt. Lite "roligt" är det också att den före detta ledande politikern Göran Persson idag är ordförande för just Swedbank. Persson var under sin tid i politikens svenska topp duktig på att tala om att den som är satt i skuld icke är fri.
Håkan Boström, GP, slår ett slag för generellt låga skatter. Jag håller med. Om man nu ändå anser att man måste höja tillgångsskatter anser jag att ribban för det ska sättas så att det inte drabbar särskilt många. En ribba på 20 miljoner kanske? Vad tycker du?
"Tvärtom är det bra om Sverige i högre grad får en medelklass som har tillgång till eget kapital. Det behövs människor som har råd att ta risker och starta företag, men även verksamheter av civilsamhälleskaraktär. Mycket av det som gjorde Sverige, och inte minst Göteborg, starkt har byggt på privata initiativ. Sverige blev en högskattestat först på 1960-talet."
"Fastighetsskatter, förmögenhetsskatt och andra kapitalskatter hämmar investeringar och slår ofta mot småsparare – eftersom de stora vet hur man skatteplanerar och flyttar pengar över gränser. Därför är ofta felaktigt att tro sig kunna växla skattesänkningar på arbete mot skattehöjningar på kapital. En sådan hållning är inte heller särskilt frihetlig, eftersom den enbart syftar till att vi ska jobba så mycket som möjligt, men förhindras spara ihop till något självbestämmande."
"Höga kapitalskatter är inte mer principiellt försvarbara än höga inkomstskatter. I varje fall inte om man vill värna sparsamhet, ansvarstagande och entreprenörskap – ytterst pelarna för egenmakt i ett borgerligt samhälle. För ett fritt samhälle är som ett ekosystem, det kan inte enbart bestå av stat, banker, storföretag och en massa av arbetstagare. Det måste även finnas ett mellanskikt och frihet att nå det. Den mellanvegetationen är beroende av att kunna skapa och förvalta ett eget kapital för sin existens."
https://www.gp.se/ledare/eget-kapital-%C3%A4r-underskattat-inte-underbeskattat-1.43325496
Vad gäller Liberalerna har jag och Håkan Boström samma åsikt. Liberalernas enda chans att vända en lång tids opinionssiffror på under 4 procent är att vara tydligt borgerliga. En stor majoritet av Liberalernas röstande, förra söndagen, tyckte lika. Lena Melin på Aftonbladet tycker till om Liberalernas ställningstagande nedan. Melin är inte korkad men man kan undra över om inte många av dem som har en annan åsikt än en majoritet av liberalernas företrädare är det. Eller är de bara måna om att verka för partier som inte ligger åt höger i vänster högerskalan? Den korkade inser inte att politik handlar om målkonflikter och prioriteringar bland begränsade resurser. Om man vill få en hållbar migrationspolitik kan man inte ha V, C och MP i laget. De som gillar kärnkraft för att säkra svensk pålitlig elförsörjning kan inte ha V, C eller MP i laget. De som tycker att rättssystemet måste stärkas på ett sätt som avviker från V, C och MP kan inte vara i samma lag som dem. Och de som inte tycker att allt högre skatter är en bra lösning kan inte heller ha V och MP med i laget. Om ett parti anser att migrationsfrågorna, rättssystemfrågorna, elförsörjningsfrågorna och skattefrågorna är av stor betydelse för hur Sveriges framtid utformas kan inte välja att vara beroende av partier som tycker annorlunda. Hur kan det vara svårt att förstå? Huvudproblemet med Liberalerna är att de är mycket svåra att lita på. Om man litar på dem har Melin så klart fel i att det inte finns något skäl för att rösta på Liberalerna? Skälet är att en högerstyrd regering i behov av Liberalernas stöd kommer att bli mer åt det liberala hållet än åt det konservativa. Skälet är också att de då kanske kan få igenom den politik de tror på i ovan nämnda sakfrågor. Frågan är bara om de redan förbrukat sitt förtroende. Lena Melin och andra tyckare är medvetna om att L hittills inte varit så ofta över 3 procents sträcket det senaste året.
"Om väljaren är emot ett ökat inflytande för Sverigedemokraterna faller ju Liberalerna bort direkt efter helgens lappkast. På paletten finns i stället Centern, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Är man som väljare däremot för att Sverigedemokraterna får lite mer att säga till om i svensk politik står även då bättre alternativ än Liberalerna till buds."
"Vilken roll partiet spelar, eller vill spela i svensk politik utom att ingå i en borgerlig regering är höljd i dunkel. De räcker inte för att locka väljare. Då måste ett parti bidra med något och detta något måste vara mer än att sitta med i en regering."
”Samtidigt som behovet av äldreomsorg har sjunkit rejält under pandemin – på grund av rädsla och de många dödsfallen – pumpar alltså partierna in nya miljarder i verksamheten, varav en del måste förbrukas redan i år (regeringens pengar). Det viktiga är inte att lyssna in kommunernas behov, utan att skicka rätt signaler till väljarna. Ett annat tecken i tiden är Liberalernas utspel om att en borgerlig regering inte behöver lägga fram en färdig budget. I stället skulle M, KD och L kunna söka stöd för budgeten ”utifrån de majoritetsförhållanden som inom olika områden råder i riksdagen”, som Nyamko Sabuni har uttryckt saken. Man tar sig för pannan. Det skulle undergräva hela det finanspolitiska ramverk som togs fram efter 90-talskrisen, då Göran Persson enligt egen utsago tvingades stå inför flinande finansvalpar på Wall Street och be om pengar. Det var ju så det gick till när det begav sig. Budgeten skickades runt som en à la carte-meny mellan fackutskotten i riksdagen och alla försökte lägga till beställningar. När notan sedan kom blev det inte sällan en obehaglig överraskning.”
”Återigen ser man hur historien upprepar sig. Det var politiskt lättsinne som en gång skapade det ohållbara ATP-systemet. Sedan tog det mer än 30 år, och en bråddjup ekonomisk kris, innan dagens pensionssystem kom på plats.
– Om man återigen släpper disciplinen och låter pensionerna skena blir det oerhört dyrt. Vi får en gökunge i statsfinanserna och det kommer att ta väldigt lång tid att ställa det till rätta igen. Det är svårt att rycka godiset ur händerna på folk, säger Gunnar Wetterberg, författare och fristående kolumnist på denna ledarsida. Han var ansvarig för Långtidsutredningen 1992, som tog fram den första skissen på det nya pensionssystemet. Hur kan det institutionella minnet vara så kort? Enligt Wetterberg kan det bero på att ingen av dem som var med under krishanteringen på 90-talet är aktiva inom politiken längre.
– Inom etablissemanget i stort är det väl bara riksbankschef Stefan Ingves som är kvar. Annie Lööf hade nätt och jämnt börjat skolan när krisen slog till medan Ebba Busch var för ung till och med för det. Shekarabi hade alldeles nyss kommit till Sverige.”
