Ett väst i kris

Ledarskapskris efter ledarskapskris

Varför kan inte västvärlden få ihop sin agenda mot en ny tid där en stor majoritet människor känner att de får det bättre? En tid där människor känner sig trygga och positiva. En agenda som bjuder på en inkluderande positiv resa framåt. Framåt och tillsammans där demokratierna åter stärks. där krig är mycket ovanliga, där fattigdomen åter minskar runt om på vår jord och där en prisvärd energitillgång inte längre kräver oljan. En värld där också allt fler äldre klarar att få nödvändig omsorg och vård bland annat med hjälp av modern säker teknologi. 

Att västvärlden har kris märks inte minst i Storbritannien och i USA. Dessa länder var länge drivkraften i västs utveckling av världen. Nu har dessa två länder återkommande ledarskapsproblem. USA har en president som till exempel inte fattar att om det ska bli en "deal" om fred med Iran så måste han sluta göra sina hotfulla utspel på sociala medier. Var tyst tills en "deal" är klar! Och Demokraterna i USA lyckas inte få fram en ledare som kan samla dem och vinna en majoritet av folkets förtroende. 

I Storbritannien är det kaoset inom både Labour och Tory. Inom Labour fick först Jeremy Corbyn sparken och nu ryker Keir Starmer. 2015 avgick Labourledaren Ed Miliband efter en valförlust. Tre partiledare på drygt tio år. Och om Nigel Farange, partiledare för Reform UK får makten kommer Storbritannien köra ännu mer ner i diket. För många britter vägrar inse att de inte längre är en stormakt utan måste liera sig nära någon som de tillsammans med kan vara en global stormakt. En part som inte bara USA och Kina kör över.

Inom Torys började kaoset när många tyvärr inte insåg hur illa det skulle bli när Storbritannien lämnade EU. Efter att David Cameron utlyste EU omröstningen och avgick som premiärminister har det varit fritt fall inom Storbritanniens politik. Cameron representerade Torys och efterföljdes under en kort tid av Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss och Rishi Sunak. Alla för Torys.... Och alla dessa premiärministrar har avgått sedan Cameron avgick år 2016. Nu heter ledaren för Torys i Storbritannien Kemi Badenoch. Fem misslyckade Toryledare på bara 10 år..... Kan samhällskrisen beskrivas tydligare än såhär?

Nästa år har jag varit ledare för Utvecklingspartiet demokraterna i åtta år och avgår i linje med våra stadgar och medlemmarna väljer någon ny som kan axla partiutvecklingsarbetet och ledarskapet framåt i max 8 nya år. Det är en bra demokratisk ordning. 

Varför är det så svårt för USA, Storbritannien och även Sverige att välja högsta ledare i kommuner, regioner och nationer som kan inge mer hopp åt dem de ska företräda? Ledare som också pragmatiskt kan se till att lösa uppenbara problem och leda vägen mot det nya. Den politiska klassen i många västländer har tappat kontakten och känslan för dem de ska företräda. Då fungerar inte en demokrati. Och många av dem som inte är broilers, som Trump, fattar inte att de måste vara betydligt mer diplomatiska om en "icke broiler agenda" ska vara framgångsrik. Sin vana trogen visar Trump även i nedan artikel i BBC hur extremt klumpig han är.

"Sir Keir Starmer is weighing up his political future as pressure grows on him to announce his resignation. It comes as cabinet ally Peter Kyle said the prime minister was considering "political realities" after Andy Burnham's victory in the Makerfield by-election last week cleared a path for him to challenge for the Labour leadership. In the wake of the result, the prime minister has faced fresh pleas from senior ministers to effectively make way for Burnham by setting out a timetable for his departure. And in a further blow to the embattled Labour leader, US President Donald Trump said Sir Keir "will resign as prime minister", as he attacked his record in office. In a social media post, Trump said Sir Keir had "failed badly" on immigration and energy policy, as he repeated his calls to "open North Sea oil".

https://www.bbc.com/news/articles/cn8k1my75gno

Jag är nu i Almedalen för sista gången innan jag avgår som partiledare för Utvecklingspartiet demokraterna. Även i västlandet Sverige är det sorgligt att se vilket svagt politiskt landskap vi har. Mitt fokus är nu på att bygga UPs nya politiska ledarskap i kommunen och därutöver försöka erbjuda UPs sakpolitik till Uppsalaborna i hela Uppsala län kopplat till Regionfullmäktige. Mitt kunskapsfokus i Almedalen är sjukvården, kollektivtrafiken, integrationen och AI-möjligheterna. 

Rektor Tomas i Uppsala har mycket att lära västvärldens vilsna politiska ledare. Nedan ledare i UNT om rektorn ger några enkla tips om vad som krävs för framgång i ett komplext ledarskap. 

https://www.unt.se/ledare/ledarkronika/artikel/rektor-tomas-har-ingen-trollformel/lzd8yvgr

Minst tre nya partier försöker komma in i Uppsalas kommun- och regionfullmäktige. Jag älskar engagemanget och vet hur tidskrävande det är för att lyckas. Uppsala behöver fler livserfarna från riktigt arbetsliv in i politiken, inte pratkvarnar som går från parti till parti. Valen 2026 kommer att bli stökiga. På många sätt lever vi i en tid som rörig och sökande. Rösta UP. UP har stor framtidstro och erbjuder en tydlig positiv väg framåt. Och UP har politikerna som kan få jobbet som krävs gjort. 

Liberalextremism mot stupet

Allt har sin tid

Liberalerna hade en roll att fylla, men inte längre. Sverige och många andra västländer drevs mot allt för mycket liberalism enligt allt fler invånare. Det skapade för mycket oordning och dålig sammanhållning enligt väldigt många. Den liberala ideologin fick för stort genomslag enligt många. Så tyckte och tycker allt fler i västvärlden. Då svänger det i en demokrati och det gör det också i bland annat Sverige, Storbritannien, Tyskland och USA. Då får partier med enkla lösningar ett starkt stöd. Partier som SD i Sverige, Reform UK i Storbritannien, AfD i Tyskland och Republikanernas MAGA rörelse i  USA massor av luft under vingarna. Luft som i värsta fall återigen leder till mörka samhällsperioder som efter några års stora kriser leder mot något nytt bättre. Människans historia är full av civilisationers och samhällssystems uppgång och fall. 

De som kallar sig liberaler inom politiken har sig själva att skylla för denna utveckling. De gick för långt. De underskattade mångfaldens utmaningar och hittade på små problem som gjordes stora när det räcker för oss alla att tillämpa ”Den gyllene regeln”. Att säkerställa att lagarna gäller oss alla jämlikt och utan undantag. Att Liberalerna både i Region Uppsala och Uppsala kommun stöttar spårvägsprojektet hjälper dem inte.

Håkan Boström, GP, bjuder nedan på en läsvärd artikel som ger exempel på ett Liberalerna i djup kris. Självbilden som det fina akademiska storstadspartiet med många intellektuella väljare är i spillror. Liberala ideologier kommer dock garanterat leva vidare. 

”I en intervju med SVT slår L-ledaren Simona Mohamsson fast att hon inte vill ha en regering där Sverigedemokraterna ingår. Hon är däremot beredd att fortsätta med det nuvarande upplägget där SD stödjer en borgerlig regering. Nu kanske man inte ska dra för stora växlar på just detta uttalande: ”inte vill ha” betyder inte samma sak som ”inte accepterar”. Men sådant retoriskt finlir lär ändå bli ett problem för Liberalerna när vi närmar oss valdagen.”

”De radikala krafterna talar till känslan. De hörs och syns eftersom de är rikligt representerade på sociala och alternativa medier. De pragmatiska krafterna behärskar dock det politiska hantverket, har skött förhandlingarna med regeringen och rimligen de som skulle representera SD om partiet skulle ingå i en kommande regering. En liknande ”arbetsdelning” har länge funnits till vänster i svensk politik.”

”Ur ett rationellt perspektiv kan man tycka att det vore enkelt för L att dra av det sista plåstret i relationen till SD. Men politik är en blandning av förnuft och känslor. Känslorna, form av identitet och självbild är centrala inte minst i små partier. Och det finns stora kulturskillnader mellan L och SD. Det handlar om sådant som klass, erfarenheter, utbildning och sociala nätverk. L är ett etablissemangsparti, framför allt i Stockholm. Där finns fortfarande ett levande arv från det radikala 1960-talet då unga folkpartister gick i bräschen för att riva ned gamla svenska normer.”

”Man kan säga att Liberalerna sitter i en rävsax. Men man kan också säga att Liberalerna någon gång måste inse att vägval får konsekvenser. Partiet beslutade att överge Januariavtalet för att i stället ingå i Tidösamarbetet. Så länge man kan stå för politiken kan inte samarbetsformen vara avgörande. Att vara beredda att ge SD politiskt inflytande men samtidigt inte beredda att ge dem ministerposter framstår inte som särskilt principfast av någon utanför partiet, vare sig av väljare till höger eller vänster. Det är en konstig kulle att dö på.”

https://www.gp.se/ledare/liberalerna-behover-ett-mindre-liberalt-ledarskap.3595ec16-28fc-4ede-8cb1-b5f3ea45555c

Ur ett rikspolitiskt perspektiv har Boström rätt. Där kan inte ett parti vinna förtroende genom ständiga partnerbyten. På EU och riksnivå sätts ideologiska ramar och lagar. I lokal- och regionalpolitiken handlar politiken i mycket stor utsträckning att få kommuner och regioner att leverera sina lagstadgade uppdrag med kvalité.