Allt har sin tid
Liberalerna hade en roll att fylla, men inte längre. Sverige och många andra västländer drevs mot allt för mycket liberalism enligt allt fler invånare. Det skapade för mycket oordning och dålig sammanhållning enligt väldigt många. Den liberala ideologin fick för stort genomslag enligt många. Så tyckte och tycker allt fler i västvärlden. Då svänger det i en demokrati och det gör det också i bland annat Sverige, Storbritannien, Tyskland och USA. Då får partier med enkla lösningar ett starkt stöd. Partier som SD i Sverige, Reform UK i Storbritannien, AfD i Tyskland och Republikanernas MAGA rörelse i USA massor av luft under vingarna. Luft som i värsta fall återigen leder till mörka samhällsperioder som efter några års stora kriser leder mot något nytt bättre. Människans historia är full av civilisationers och samhällssystems uppgång och fall.
De som kallar sig liberaler inom politiken har sig själva att skylla för denna utveckling. De gick för långt. De underskattade mångfaldens utmaningar och hittade på små problem som gjordes stora när det räcker för oss alla att tillämpa ”Den gyllene regeln”. Att säkerställa att lagarna gäller oss alla jämlikt och utan undantag. Att Liberalerna både i Region Uppsala och Uppsala kommun stöttar spårvägsprojektet hjälper dem inte.
Håkan Boström, GP, bjuder nedan på en läsvärd artikel som ger exempel på ett Liberalerna i djup kris. Självbilden som det fina akademiska storstadspartiet med många intellektuella väljare är i spillror. Liberala ideologier kommer dock garanterat leva vidare.
”I en intervju med SVT slår L-ledaren Simona Mohamsson fast att hon inte vill ha en regering där Sverigedemokraterna ingår. Hon är däremot beredd att fortsätta med det nuvarande upplägget där SD stödjer en borgerlig regering. Nu kanske man inte ska dra för stora växlar på just detta uttalande: ”inte vill ha” betyder inte samma sak som ”inte accepterar”. Men sådant retoriskt finlir lär ändå bli ett problem för Liberalerna när vi närmar oss valdagen.”
”De radikala krafterna talar till känslan. De hörs och syns eftersom de är rikligt representerade på sociala och alternativa medier. De pragmatiska krafterna behärskar dock det politiska hantverket, har skött förhandlingarna med regeringen och rimligen de som skulle representera SD om partiet skulle ingå i en kommande regering. En liknande ”arbetsdelning” har länge funnits till vänster i svensk politik.”
”Ur ett rationellt perspektiv kan man tycka att det vore enkelt för L att dra av det sista plåstret i relationen till SD. Men politik är en blandning av förnuft och känslor. Känslorna, form av identitet och självbild är centrala inte minst i små partier. Och det finns stora kulturskillnader mellan L och SD. Det handlar om sådant som klass, erfarenheter, utbildning och sociala nätverk. L är ett etablissemangsparti, framför allt i Stockholm. Där finns fortfarande ett levande arv från det radikala 1960-talet då unga folkpartister gick i bräschen för att riva ned gamla svenska normer.”
”Man kan säga att Liberalerna sitter i en rävsax. Men man kan också säga att Liberalerna någon gång måste inse att vägval får konsekvenser. Partiet beslutade att överge Januariavtalet för att i stället ingå i Tidösamarbetet. Så länge man kan stå för politiken kan inte samarbetsformen vara avgörande. Att vara beredda att ge SD politiskt inflytande men samtidigt inte beredda att ge dem ministerposter framstår inte som särskilt principfast av någon utanför partiet, vare sig av väljare till höger eller vänster. Det är en konstig kulle att dö på.”
Ur ett rikspolitiskt perspektiv har Boström rätt. Där kan inte ett parti vinna förtroende genom ständiga partnerbyten. På EU och riksnivå sätts ideologiska ramar och lagar. I lokal- och regionalpolitiken handlar politiken i mycket stor utsträckning att få kommuner och regioner att leverera sina lagstadgade uppdrag med kvalité.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar