En urspårad liberalism
Livet fostrar oss. Vissa tycker äldre blir tråkigare. Visst festar många äldre sämre än under ungdomens år. Visst är det tyngre att byta tidszoner. Visst gör det lite ondare när man anstränger sig på tennisbanan. Men i övrigt är man erfarnare och mer meriterad. Erfarenhet och meriter som gjort att naiviteten är borta men kreativiteten kan finnas kvar om man låter bli att tänka ”det har vi gjort förr och det misslyckades”. Ny teknik och nya trender kan alltid göra det tidigare omöjliga möjligt. Det är ett otyg att Sveriges kultur är för ungdomscentrerad. Ungdomarna är vår framtid men de är generellt inte redo att axla de svåraste ledaruppdragen. De är inte tillräckligt erfarna och meriterade. Ändå väljer politiska partier unga och livsoerfarna att axla svåra politiskt kladdiga uppdrag. Ett partiledaruppdrag är sannolikt det svåraste ledaruppdrag som finns bortsett ifrån att försöka leda en koalition av partier där varje ledare är en variant av ”röd” personlighet. Tro mig, ordentligt med livserfarenheter och relevanta meriter är viktiga för att kunna lyckas.
Nu har Liberalerna bestämt sig för en ny partiledare. Den här gången hinner de inte ändra sig innan valet 2026. Två gånger tidigare, de enda gångerna, Liberalerna valt en kvinna har de sparkat henne innan hon prövats i ett riksdagsval. Först Maria Leisner och därefter Nyamko Sabuni. I sin desperation väljer nu partiet en ung kvinnlig partiledare med stark invandrarbakgrund. Vissa kallar det modigt. Jag kallar det uppgivet. Håkan Boström, GP, vill inte ge upp i nedan ledare. Visst har han rätt att L måste ta stora chansningar. Huvudproblemet är som för C och L blivit för extrema i sin liberalism kopplat till att samhället blev väldigt liberalt. Det är den liberala extremismen, sakpolitiken, som är huvudproblemet för partierna som vill kalla sig liberala. Det amerikanerna kallar woke är inte längre uppskattat.
”Med det sagt är det också tydligt att hennes brist på erfarenhet av tunga politiska uppdrag kan komma att bli ett problem. Att vara partiledare innebär inte bara att kommunicera partiets politik utåt. Det handlar också om att styra och hålla ihop ett parti som de senaste åren varit mest känt för sin interna splittring. Ett parti där det interna trycket på att lyckas kommer vara högt eftersom de usla opinionssiffrorna gör att partiets existens står på spel i nästa års val.”
”Simona Mohamsson kommer även kliva in som partiledare för ett regeringsparti. Hon kommer behöva sitta i förhandlingar med erfarna och luttrade förhandlare från de andra Tidöpartierna om vilken politik man ska gå till val på inför nästa mandatperiod. Det kan bli tufft.”
”Det är uppenbart att Mohamsson inte varit partiets förstahandsval. Man har förgäves försökt övertala nuvarande och tidigare ministrar att ta uppdraget. Miljöminister Romina Pourmokhtari, skolminister Lotta Edholm och tidigare integrationsministern Erik Ullenhag har alla varit ovilliga.”
”Det visar tydligt att L idag saknar självförtroende. Opinionsstödet är katastrofalt. Många aktiva har lämnat. Ett skäl är att partiet lamslagits internt av hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.”
