Hur är ett politiskt parti relevant för säg 10% av en befolkning? Svaret borde vara enkelt, även i en konkurrensutsatt röstmarknad. Man behöver definiera sina viktigaste målgrupper, vara tydlig med vilka värdegrunder som kommer att vägleda partiets ställningstaganden och tydligt ta i de problem som många invånare upplever. Många partier misslyckas med alla tre grundarbeten idag. Särskilt det sista har varit pinsamt att följa de senaste tio åren.
Mitten, vad är det inom politiken? Mitten i förhållande till vad? Mitten mellan militanta klimataktivister och klimatkrisförnekare? Mitten mellan planekonomiska kommunister och tokliberala marknadsälskare? Mitten mellan dem som vill satsa allt på storstadsområden och dem som vill satsa det mesta på landsbygderna? Mitten mellan dem som vill att kriminella ska straffas mycket hårdare och dem som tycker att det är synd om dem och mer kramar är lösningen? Jag ogillade partinamnet Centerpartiet. Vad säger det? Ska center motsvara mittens anfallsstyrka? Om man är mitten ska med andra ord den egna politiken formas av vad andra tycker. Ytterligheter ska ständigt definiera den rätta politiken som den däremellan. Nej, det är inte en hållbar politisk positionering.
Mycket positivt att Sakine Madon, UNT, visar professionell integritet och tydligt sågar L, C, MP och Ms migrations- och integrationspolitik de senaste tio åren. Retoriskt är frågan ”kan en relevant mitten formas” en stor diss. Mittens riken finns redan, det är Kina. Googla gärna på "mittens rike" så kommer du att hitta det. Kinesernas perspektiv handlar om makt och utvecklingskraft, inte något lagom. Mitten som begrepp känns så "old school". Om vi tar ett målgruppsperspektiv på människor mitt emellan "ständigt utvecklingstörstiga" och "bakåtsträvare", kan de som mittenväljare definieras som "nyfikna"?... Den mänskliga tiden efter "Den Nya Tiden" behöver definieras bättre som en del av att landa i en ny modern tid.
”Hur hamnade svensk politik i den här situationen? Svaren är förstås flera, men ett övergripande misstag från de etablerade partierna är att man inte bättre hanterade integrationsfrågorna. Dåvarande Folkpartiet var först ut med ”utanförskapets karta”, där man kunde se tydliga tecken på att segregationen växte. Nyamko Sabuni och Socialdemokraternas Nalin Pekgul var tidigt ute i dessa frågor. Men de var också före sin tid. Hade det sett annorlunda ut om de – och likasinnade - hade fått fortsätta där de började, i stället för att pausa ifrån eller lämna politiken? SD hade åtminstone haft betydligt svårare med tugget om ”etablissemanget”.”
”Kan en relevant mitten formas i det nya politiska landskapet? En antirasistisk och modig sådan som vägrar ducka för problem som hederskultur, islamism, otrygghet och andra problem. Väljarna som gått till SD kan trots allt också lämna SD.”
https://mobil.unt.se/nyheter/valjarna-som-gatt-till-sd-kan-ocksa-lamna-sd-5466970.aspxEn sak är helt säker, få väljare gillar en mischmasch av politik. Ett mischmasch där de som samarbetar om makten inte tar ansvar för mer än delar av den politik som drivs... Och jag hävdar bestämt att demokratin inte fungerar när riksdagens mycket lilla parti, Miljöpartiet, tillåts få ett helt oproportionellt inflytande i förhållande till sitt väljarstöd bland invånarna.
https://www.expressen.se/nyheter/valjarnas-harda-dom-mot-s-mp-c-och-l/
De partier som försökt styra Sveriges politiska system de senaste tio åren. Det är i olika formationer Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Mats Knutson, politisk kommentator SVT, ger insiktsfulla reflektioner nedan.
” Ett allt mer fragmentiserat politiskt system, med interna motsättningar i de politiska frågor som är viktiga för väljarna, riskerar att misslyckas med att leverera de politiska beslut som ett flertal av väljarna förväntar sig. Detta i kombination med en tilltagande polarisering i viktiga politiska frågor riskerar att leda till minskat förtroende för riksdagspartierna och politikens förmåga att lösa samhällsproblemen.”
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/splittringen-och-polariseringen-visar-inga-tecken-pa-att-avta-snarare-tvartom
Dagens stjärna
Johan Hakelius. Ja, det vi upplever är en modern revolution. Runt om i västvärlden använder allt fler invånare sin röst för att rösta på nya politiska krafter som utmanar de gamla. Toppen om vi i Sverige, och i övriga västvärlden, kan få fram seriösa nutidsenliga partier och politiker som kan modernisera vårt demokratiska system. Och snabbare, i en betydligt mer konkurrensutsatt verklighet än förr, reformera våra samhällen att bli långsiktigt konkurrenskraftiga. Nedan inleder Johan Hakelius 2020 med att konstatera att folket håller på med en process att kasta ut ”staten och kapitalet” mot något nytt. Det såg nog inte gammelpartierna komma för tio år sedan. Precis som med så mycket annat.
”Nojan på offentlighetens kommandohöjder beror på att de som sitter där, med rätta, känner sig hotade. De trodde att kontraktet mellan styrda och styrande, mellan mottagare och sändare, mellan följare och ledare, en gång för alla var slutet. Inga omförhandlingar skulle någonsin behövas igen. Inget 1776, inget 1789, inget 1848. De var så övertygade att de till och med hävdade att en omförhandling av samhällskontraktet var en logisk omöjlighet: det fanns ju — egentligen — ingen elit längre. Inget etablissemang. De enda som påstod sådant var ”populister”.”
”Vi får väl se om världens undergång kommer. Men det framtidsjeremiaden i toppen handlar om är något annat: deras världs undergång. Världen där de trodde att de skulle vara eviga herrar på täppan. Världen som beundrade, lyssnade och följde dem. Som alltid röstade rätt och aldrig ställde fel frågor. Klart att de är dystra.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar