Aktivt politiskt ledarskapAllt framgångsrikt byggs genom ambitioner och hårt arbete. Det finns inga undantag. Även priviligierade arvtagare som vill försvara det som de fått eller som vill utveckla det måste styras av ambitioner och arbeta hårt för att lyckas. Visst, de kan dricka champagne och glida runt jorden på lyxresorter ett helt liv om de vill. Många av dem som väljer den vägen är också drogberoende. Och ses av de allra flesta med ambitioner som ”loosers”. Bland alfamänniskor ses hårt och engagerat arbete som något mycket respektingivande. Särskilt mycket respekt får den som inte behöver men ändå sliter hårt. Det finns ett ordspråk som lyder ”En generation bygger, den andra förvaltar och den tredje fördärvar”. Varför skriver jag om detta? För att jag vill göra en analogi, en liknelse, med Sveriges utveckling. Min morfars och hans föräldrageneration byggde Sveriges grund stark. Min mammas generation och min förvaltade den starka grunden och började tyvärr svälla ut i alla möjliga samhällsprojekt som det gemensamma är tänkta att finansiera. Broilergenerationen inom politiken har fört Sverige riktigt snett. Fridolin som sedan länge är avdankad partiledare och minister är idag bara 37 år gammal. Om Annie Lööf också är avdankad politiker återstår att se men även hon är bara 37 år gammal och även hennes meritförteckning kan fyllas med partiledare och minister. Partiledare Ebba Busch har hunnit bli hela 33 år gammal och har tidigare varit kommunalråd. Även om hon inte alls är någon ”Fridolin eller Lööf-typ”, full av floskler, är hon trots sin djärvhet och skicklighet oerfaren. Att idag driva ett nödvändigt aktivt politiskt ledarskap som leder Sverige ut ur det djupa dike vi kört ner i kräver erfarenhet och mod. Ambitioner, mod, bisaksfokus och floskler kör oss djupare ner i diket. Ebba är kanske det lysande undantaget, vi får se. Hon vågar ändå ta i de känsliga frågorna. Läs gärna Möller och Rydells bok ”Broilers” från 2016. GPs kulturredaktion recenserar boken nedan.
” Att ytlighet, kommersialism och medialisering slår igenom är knappast någon nyhet, skriver Lars Åberg.”
”Journalisterna Michaela Möller och Anders Rydell kallar sin bok om Gustav Fridolin-generationen och politikens förändrade villkor Broilers. Det är inte något positivt begrepp även om texten är snäll och välkammad och försedd med hänvisningar till de vanligaste statsvetarna. En broiler är en snabbprodukt som aldrig fått i sig livets kallsupar och därför saknar smak.”
”Möllers och Rydells ärende är att ringa in en modern politikertyp, som hellre marknadsför sig i medierna än sitter på avbytarbänken i något trögt kommunalpolitiskt sammanhang. De skriver om politiken som entreprenörskap, som karriärväg; om de många nytillkomna befordringstjänsterna i huvudstaden och de uppluckrade gränserna mellan politik, PR och lobbyism.”
”Toppjobben är inte längre förbehållna de trogna, långsamma och strävsamma utan delas med nervösa blickar på opinionssiffrorna ut till dem som kan antas ”gå igenom tv-rutan”. Personlighet, eller det som kan misstas för en sådan, värderas högre än erfarenhet, konstaterar författarna.”
”Deras broilerexempel är sådana som Fridolin och Annie Lööf, båda födda 1983, och där bakom Anton Abele, Ebba Busch Thor och Hanif Bali. Men dessa är alldeles för få för att kunna säga någonting specifikt om en hel generation. Boken vill också berätta om ett förvandlat Sverige, med hastigt ökande skillnader mellan dem som lämnar skolan med förutsättningar att få jobb och dem som inte gör det. Det talas om ”genomgripande samhällsförändringar” de senaste decennierna, men skildringen är dessvärre vag och viktiga ämnen som privatiseringens och invandringens påverkan på vårt sätt att tänka utvecklas aldrig. Till och med broilertemat förblir luddigt och föga generationsbundet eftersom det i lika hög grad skulle kunna användas om en Carl Bildt eller Erik Ullenhag.”
”Här saknas alltså djupare resonemang om varför de nämnda politikerna väljer omkörningsfilen och – framför allt – om politikens utrymme när invanda föreställningar om samhällsgemenskap och underförstådda värderingar spricker sönder.”
”Dagens politiska debatt är ju ett elände, utan motsättningar i mitten och med gapiga ekokammare på flankerna. På olika sätt löses idén upp om politiken – och demokratin! – som både förenande och förändrande kraft. I stället för bilder av ett väl fungerande samhälle erbjuds vi selfie-politiker med fusklappar fulla av konsultbyråernas vanligaste plattityder. Det är inte helt uppenbart vad man får om man röstar på en person, Annie Lööf, som kan säga att ”det handlar inte om höger eller vänster, utan om att i stället gå framåt och uppåt”.”
Låt oss utgå ifrån att riksdagen allt för sent men dock enas om en mycket klokare migrationspolitik. Då återstår decenniers skuld av usel integrationspolitik att korrigera för. Det är ett mycket svårt arbete men nödvändigt om Sverige inte ska falla som en sten i vatten i rankingen över välståndsländer. Tillsammans med de mycket erfarna och välmeriterade företagsledarna Lars V. Kylberg och Sören Gyll skrev jag i juni 2015 en debattartikel i Dagens Industri. Bland annat dissade vi tydligt Decemberöverenskommelsen som i praktiken innebar att den oansvariga migrationspolitiken fortsatte och att väljarna som röstat på SD inte demokratiskt respekterades. Istället för December- och Januariöverenskommelser ansåg vi att riksdagen bättre behövde ta i de stora frågorna för att säkra svensk långsiktig konkurrenskraft, inte hålla på med barnsliga ”ungdomsförbundslekar”. Vi hänvisade också till en FN prognos över länders välståndsutveckling som tvingats dras tillbaka. I den kraschade svenskt generellt välstånd inom 30 år.
I Kvartal skriver Gunnar Sandelin en mycket läsvärd artikel om hur illa Sveriges migrationspolitik sedan 2011 skötts. Och fortfarande sköts. Det kan tyckas som en fin inställning att som samhälle välkomna alla som på ett eller annat sätt känner sig förföljda eller i krigsläge. Men det är socialt- och ekonomiskt ohållbart. I synnerhet i ett bidragsland som det svenska som läcker miljarder till organiserad brottslighet och andra bidragsfuskare. Du som läser nedanstående borde inse att de flesta av landets nuvarande riksdagspartier inte längre klarar av att ta ansvar för en positiv utveckling av det svenska samhället. Det behövs tvecklöst nya obefläckade politiska alternativ.
"Migrationsverket har totalt sett beviljat nästan två miljoner uppehållstillstånd sedan millennieskiftet. Statistiska Centralbyråns uppgifter visar samtidigt på att vi har en ”nettoutvandring” (invandring minus utvandring) på närmare 100 000 svenskfödda personer under 2000-talet. Detta står i skarp kontrast till personer födda i Syrien, vilka ligger klar etta vad gäller ”nettoinvandring” med ett överskott på 177 000 människor. Irak, Somalia, Afghanistan ligger också i topp. Detta har skett via asyl- och anhöriginvandring som ger permanenta uppehållstillstånd, och det fortsätter i stort sett i samma riktning med totalt sett cirka 10 000 nya beviljade uppehållstillstånd varje månad, nu med en viss ”coronapaus”."
"Särskilt tydlig blir Sveriges asyl- och anhöriginvandring om den sätts i relation till våra nordiska grannländer. Från asylkrisen 2015 till i mars i år har Sverige beviljat fler än dubbelt så många uppehållstillstånd till asylsökande, inklusive kvotflyktingar, jämfört med vad övriga Norden har gjort tillsammans. Det innebär att Sverige har låtit mer än sex gånger så många asylsökande få stanna jämfört med genomsnittet för Norge, Danmark och Finland. Till det kommer åtminstone en anhörig per asylinvandrare och då fördubblas skillnaderna i antal. Diagrammet inkluderar också överklagade beslut med positivt utfall i överinstanserna."
"Två år senare öppnade regeringen Bildt gränserna igen för en ”ny, generös flyktingpolitik” med de folkpartistiska ministrarna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som pådrivare. Detta trots att deras parti endast fått nio procent av rösterna. Parallellen till Miljöpartiet gör sig påmind. ”Humanitära skäl” blev det i särklass vanligaste asylskälet. Ett exempel för att förstå hur stora skillnaderna kunde vara: 1994 gav Sverige nära 45 000 uppehållstillstånd till asylsökande, medan Finland nöjde sig med att låta 316 personer få stanna. Om Sverige över tid hade legat på samma nivå vad gäller uppehållstillstånd för asyl per capita som Norge, Danmark och Finland, hade vi varit ett annat land idag. De ”utanförskapsproblem” som vi har skulle då vara hanterbara på samma nivå som övriga Norden."
"Fram till 2003 räknade våra myndigheter ”utrikes bakgrund” som liktydigt med att vara utlandsfödd eller född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder. Över en natt snävades emellertid definitionen in till att gälla två utrikesfödda föräldrar. Vips försvann en halv miljon personer med invandrarbakgrund och lika många svenskar tillkom i den officiella statistiken. När jag frågade SCB varför man gjorde ett sådant tvärt lappkast blev svaret att ”vi och Migrationsverket tyckte att det var dags för det!” Någon annan förklaring har jag inte fått. Såvitt jag vet har inte riksmedia berättat om detta. Frågan kvarstår om siffrorna friserades därför att de politiskt var besvärande. Det ärligaste sättet att redovisa befolkningens sammansättning borde i stället vara att dela dem som har en utrikes och en inrikes född förälder i 50/50 vad gäller utländsk respektive svensk bakgrund. Räknar man så har idag drygt 29 procent av hela befolkningen invandrarbakgrund medan de med svensk bakgrund utgör närmare 71 procent."
"Går man lägre ner i åldrarna ökar befolkningen med utrikes bakgrund. Män mellan 15 och 44 år är avgörande för ett samhälles trygghet, eftersom dessa utgör den mest brottsaktiva gruppen. Vid utgången av 2019 utgjorde de folkbokförda männen i Sverige med utländsk bakgrund mer än 36 procent av denna åldersgrupp. Den siffran har ökat år från år."
"Om man jämför olika ursprung har personer från Afrika och Västasien/Mellanöstern i genomsnitt en överrepresentation (det vill säga frekvensen anmälningar vad gäller en grupp i förhållande till dess storlek jämfört med övrig befolkning) på nästan 300 procent för misstanke om något brott. Personer från övriga Norden har en överrepresentation med 70 procent medan Östasien ligger lägst med fyra procent. I rapporten framkom också att utrikes födda var överrepresenterade med 400 procent vad gäller misstanke om våldtäkt. Ser vi till andelen inom gruppen som kommer från Mellanöstern och Afrika är drygt 20 procent brottsmisstänkta, att jämföra med fem procent för dem med svensk bakgrund, vilket avser både män och kvinnor. Det är inte någon överdrift att påstå att om man enbart skulle mäta männens kriminalitet skulle procentandelen vara betydligt högre."
"Förutom högre kriminalitet i dessa nytillkomna grupper visar också ny forskning att bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en självförsörjningsgrad på 12 600 kr netto per månad (OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen), och då är även subventionerade jobb inräknade. För utrikes födda tar det i snitt 13–14 år innan 50 procent har uppnått denna låga nivå av självförsörjning. Tidigare mättes ”sysselsättningsgraden”, vilket innebar att en person ansågs vara i arbete om denne hade varit sysselsatt en timme under mätperioden."
"Mycket i det svenska samhället har förändrats över tid vad gäller befolkningens sammansättning i brottsaktiv ålder. Då håller det inte att mekaniskt upprepa att ”vi redan vet att brottslighet beror på socioekonomiska faktorer”. I så fall skulle alla som lever under knappa omständigheter och/eller i utanförskap bli kriminella. Begrundar man de fakta som presenteras i den här texten, blir det svårt att dra någon annan slutsats än att risken ökar för att Sverige blir ett både fattigare (räknat i BNP per capita) och farligare land att leva i. Som jag ser det måste den utomeuropeiska migrationen skäras ner till ett minimum för att bromsa en sådan fortsatt utveckling."
