Evidensbaserat när och av vem?
Det är bra att i så stor utsträckning som möjligt basera viktiga beslut utifrån tillgänglig vetenskaplig evidens. Tveklöst tycker jag att det är klokt. I den verkliga verkligheten förändras dock allt mer eller mindre hela tiden. Och i stor utsträckning möter vi dagens växande problem utan att det finns några relevanta forskningsresultat att luta sig mot. Forskning kräver att det finns forskare som angripit någon frågeställning och därefter kräver alla forskningsmetoder stora mängder data som ska klara korrekt genomförda regressionsanalyser. ”Bara” detta faktum talar för att vi utvecklas mycket bättre om många fler åldersrika och kompetenta företräder oss istället för broilers. Ledarlämpliga åldersrika har egna ”referensbibliotek” att ösa ifrån och vågar fatta svåra beslut utan att helt låta sig styras av lobbyister som företräder starka särintressen.
Narkotikaproblematiken i dagens Sverige tycker jag är ett utmärkt exempel. Bara för att det inte finns tillräckligt med vetenskapliga rapporter som styrker att narkotikaanvändningen är mycket högre än för tio år sedan kan besök i verkligheten berätta annat. Inte minst Polis, tulltjänstemän och socialarbetare i fält kan berätta annat.
Olof Hallonsten, GP, skriver mycket läsvärt om hur politiken missbrukar ”evidensbaserat” och hur låg kunskap många politiker har om vad forskning är, och att den är färskvara.
” Men den strategin funkar inte alltid. Ibland gör oenigheten inom vetenskapen, och de synbart motstridiga beskeden från expertisen på ett område, att man som beslutsfattare måste välja själv vilken ”sanning” man vill tro på. Då spelar fenomenet bekräftelsebias in: Det tycks vara så att vi människor har en grundläggande psykologisk instinkt att skilja ut, och tro på, de fakta som stärker våra redan etablerade uppfattningar.”
” Filosofen Karl Popper beskrev den vetenskapliga processen så, att granskarna söker falsifiera resultat och teser (det vill säga bevisa att de är fel samt att det hade varit teoretiskt möjligt att vederlägga resultatet). Om falsifieringsförsöken misslyckas, så anses tesen hålla tills vidare, och så får resultaten tillfällig giltighet.”
” Det betyder att vetenskaplig kunskap utgör ett föränderligt samförstånd: det kan när som helst ändras, på basis av nya upptäckter och falsifieringsförsök. Vetenskapen utgör ett samförstånd eftersom det inte finns någon absolut måttstock för att skilja sanning från osanning. Granskningarna utgår istället från rimlighet och noggrannhet i metod, teori, genomförande, och slutsatser.”
” Att vetenskapliga resultat ”bara” är samförstånd, och inte sanning i en absolut bemärkelse, kan kanske framstå som ett filosofiskt problem, men får också praktiska konsekvenser: Vetenskapens processer för att producera kunskap och för att etablera föränderligt samförstånd är ganska tröga. Gott så. Eftertanke och noggrannhet är lämpligt i dessa sammanhang, och vanligtvis finns tid. Men när läget är akut och exempelvis en pandemi härjar, och snabba beslut måste fattas, då hänger vetenskapen sällan med.”
” Forskningens kärna handlar i hög grad om hur man kommer fram till något, snarare än vad man kommer fram till. Argumentation utifrån teorival och metodval står i centrum, vilket är motsatsen till tvärsäkra påståenden om hur det ligger till. En bättre förståelse för vetenskapens samhällsroll och inre funktionssätt skulle troligen ge mera realistiska förväntningar på vad ”evidensbasering” kan åstadkomma för politiska och administrativa beslut – och tydligare krav på makthavare att ta ansvar för sina beslut själva.”
https://www.gp.se/ledare/politikerna-missförstår-vad-forskningen-kan-bidra-med-1.38942755
