Sund kapitalism
Det finns mycket vi kan lära av andra delar av världen. Så har de bästa alltid gjort, lärt av dem som var bäst tidigare men också innoverat och gjort något som ingen annan tidigare gjort för att bli framgångsrik. Som till exempel Nils Van det Poel som berättar att godis spelade en särskild roll för hans framgångar.
I USA finns en hög arvsskatt. Den skatten bidrar kraftigt till att många rika amerikaner startar stiftelser till vilka de avsätter mycket pengar. Stiftelser som måste ha stiftelseurkunder som tvingar dem att göra samhällsnytta inom specificerade områden. Sverige borde också tillämpa något sådant system. Det skulle gynna svensk utveckling. Ett tydligt exempel på det är Knut & Alice Wallenbergs stiftelse. Många svenskar kan tacka ”Gudarna” för att de blev barnlösa och istället startade den stiftelse som gör mest privat nytta för svenska intressen varje år. Särskilt inom forskningen.
Idag har jag under förmiddagen jobbat med Uppsalas innovations- och start-up kluster. Det är ett av världens mest framgångsrika innovations- och start-up system. Allt kan bli bättre. Det som borde bli bättre är att de som fått mycket hjälp mot framgångar genom detta system borde ge tillbaka mer än de gör. Att dela med sig av framgångar är bland det finaste man kan göra. Ändå görs det i för liten utsträckning. Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt.
Jyoti Bansal är en imponerande entreprenör som också lyckats bli en av världens rikaste personer. Nedan berättelse om hur han avvaktade med försäljning av bolaget för att säkra att alla hans anställda också skulle bli rika är inspirerande. Det är verkligen att dela med sig och att bidra till ett starkare samhällsbygge. Fler kapitalstarka är bättre än få.
”When Jyoti Bansal made “the hardest decision” of his career — selling his software startup AppDynamics for billions — he did it with his employees in mind.”
”Pay it forward-kulturer är extremt värdeskapande!” Jag förstår det.
