Det finns ett engelskt uttryck som lyder "Call a spade a spade". Är inte det ett bra uttryck? Varför kallar vi inte saker för vad de är? Eller gör vi det men vi ser så väldigt olika saker på grund av våra helt olika utbildningsbakgrunder och erfarenheter? En stor del av förklaringen till varför vi talar förbi varandra är nog på grund av våra olika bildningsbakgrunder och erfarenheter. Visst spelar ideologi och trosuppfattningar betydelse, men de perspektiven är nog rätt begränsade hos många. Förr i tiden skapade rätt ensidiga gammelmedia och en TV kanal en stor samsyn bland det svenska folket. På Hylands hörna och i dags- och kvällstidningarna serverades världsbilderna. Så är det inte längre. Det tycker jag är bra. Samtidigt är det viktigt att vi utifrån fakta försöker få en gemensam bild av läget när vi står inför stora utmaningar. Om vi klarar av det kan vi enas istället för att splittras när vi måste gå från ord till handling för att lösa de problem som måste lösas. Med hjälp av fakta kanske många av oss kan vara överens om att vi till exempel ser en spade och inte en yxa. Om vi klarar av att komma så långt kan vi lösa många svåra utmaningar tillsammans.
Vid några tillfällen under alla år som jag regelbundet bloggat har jag bjudit på kraftiga analogier eller bildspråk för att förstärka mitt budskap. Är det bra eller dåligt? Helt klart är att det öppnar upp för politiska motståndare att misstolka och en chans att försöka skada en konkurrent om vad som är rätt eller fel. En gång talade jag om det orimliga med att inte vidta åtgärder för att hantera allt större utmaningar för enskilda och samhället med överviktig och fetma. Jag förespråkade kraftigt höjd sockerskatt. En gång talade jag om hur kostnaderna för assistanshjälp kraftigt ökar och att det förekommer omfattande och oacceptabelt fusk kopplat till assistansersättningar. Och en gång talade jag om att en misslyckad migrations- och integrationspolitik leder till att en redan ansträngd bostadsmarknad, arbetsmarknad och skola får det ännu svårare att rimligt leverera det vi invånare kräver.
Igår träffade jag några personer som berättade att jag kallas för "sanningssägaren". Sug på den. Är det något bra? Det borde väl vara det men det är klart att det beror på om man ser en spade eller en yxa, eller? Har vi en migrations och integrationspolitik som inte fungerar? Har vi ett assistansstöd till funktionshindrade som spårat ur på många sätt? Har vi problem med övervikt och fetma? Och var är kriskonferensen jag vill gå på om hur vi bättre hanterar migrations och integrationspolitiken? Varför kallar regeringen till ett reaktivt möte när vi behöver ett möte som har ambitionen att objektivt beskriva nuläget och därifrån komma med förbättringsförslag? Är det bara rättfärdigat att tala om problem om man lindar in dem tillräckligt väl?
http://www.regeringen.se/regeringens-politik/regeringens-etableringspaket/program-for-sverige-tillsammans/
