Folkmord är folkmord
Vår mänskliga historia är full av vidriga övergrepp. En av de stora vinsterna i de samhällen som klassas som demokratiska är att dessa länder slutat upp att begå omfattande övergrepp och rena folkmord mot minoriteter. Det är ingen liten förändring jämfört med förr.
I denna digitala och mediala tid är det intressant hur vissa politiker alltid försöker framställa det som att de bestämmer mer än vad de gör och att de gång efter gång försöker beskriva felaktiga verkligheter. Folkmord är folkmord och ska inte kallas för något annat. Och oavsett vilken makt som gör sig skyldig till något liknande är det oacceptabelt att av diplomatiska skäl hålla tillbaka sin avsky och sin acceptans för liknande maktvidrigheter.
Min farmor, och delar av min släkt på hennes sida, lyckades att fly från utrotningsförsöken av det armeniska folket inom det dåvarande Osmanska riket. Miljoner armenier lyckades inte fly utan behandlades vidrigt och mördades. Det är en skam att det tagit så lång tid för många demokratier att tydligt "erkänna" något som bara är ett av många klarlagt historiskt fakta.
Håkan Boström, GP, skriver intressant om vad politiker kan och inte kan. Jag tycker för ovanlighetens skulle att han går snett i åsikten att inte politiker, och samhällen de företräder, tydligt kan kalla ett folkmord för ett folkmord även om det görs genom ett "erkännande". Det var bra att tillräckligt många borgerliga riksdagsledamöter gick emot sina partiledningar och ställde sig bakom att Sverige tydligt skulle deklarera att vi förstått att dessa fruktansvärda handlingar ägt rum. Det är viktigt och inte bara något som historiker ska beskriva.
"Utrikesminister Ann Linde har fått hård kritik för att hon i helgen använde ordet ”massövergrepp” i stället för folkmord om folkmordet på armenier i Ottomanska riket - nuvarande Turkiet - 1915-1917."
"Det är rimligt att politiker utgår från forskningen i sin beskrivning av verkligheten. I synnerhet när det kan misstänkas att de tar andra hänsyn – i detta fall till den diplomatiska relation med Turkiet."
"Däremot kan man ifrågasätta de allt vanligare kraven på att politiska församlingar officiellt ska ta ställning i historiska frågor, något USA:s regering gjorde i helgen då man "erkände" folkmordet på armenier. Det är en viktig distinktion även om den kan tyckas teknisk. Politiker ska utgå från fakta, men inte göra sig till överinstans i faktafrågor."
"Folkmordet på armenier var en del av den etniska rensning som inleddes mot flera kristna minoriteter i det ottomanska riket under världskriget (1914-1918) och det direkt därpå följande grek-turkiska kriget (1919-1922)."
"Hädanefter skulle alla i Anatolien betraktas som turkar. De religiösa och etniska identiteterna förnekades som ett led i en hårdhänt nationalisering och modernisering. Det uppstod en kult kring staten, armén och Atatürk själv som lever än. Därför är frågan oerhört känslig än idag. Minoritetsgruppernas identiteter är fortfarande diskriminerade, många inom dem lever idag utomlands."
"Bland annat därför har frågan på senare decennier uppmärksammats i väst. I mars 2010 erkände den svenska riksdagen folkmordet på armenier – mot den dåvarande alliansregeringens vilja. En handfull borgerliga ledamöter gick emot sina partier så att beslutet ändå fick majoritet i riksdagen."
"Regeringen var emot ett ställningstagande just med argumentet att politiker inte ska skriva historia. Det är en hållning man bör hålla fast vid. Det är faktiskt svårt att förstå vad det betyder att man ”erkänner” ett folkmord politiskt. Sveriges riksdag och regering kan be om ursäkt för beslut som svenska myndigheter tagit historiskt. Svenska politiker kan även kritisera hur andra länder, som den turkiska, förhåller sig till sin historia. Men det är som sagt något annat än att ge historiska sanningar ett politiskt "erkännande"."
"I ett liberalt samhälle är historieskrivning en sak för forskare och intellektuella och den ska bygga på fri, öppen och kritisk debatt utifrån underbyggda källor och argument. Politiker kan vara oense om hur samhället fungerar idag och effekterna av olika reformer. Men den historiska sanningen måste få stå på egna ben. Risken är annars överhängande att det efter hand blir politiken med alla dess hänsyn, inte forskningen, som även avgör vad som har hänt. Följden blir lätt att vi väljer vår historia efter politisk tillhörighet. Så kalla en spade för en spade när det är påkallat, men håll samtidigt isär politik och historieskrivning."
https://www.gp.se/ledare/det-%C3%A4r-inte-politikernas-roll-att-skriva-historia-1.45647038
Expressens ledare har rätt, det är inte ok att Ann Linde inte kan tala i klartext. Det var ett folkmord och vi accepterar aldrig liknande lösningar för att lösa maktkamper. En spade ska kallas en spade.
"Att det rör sig om folkmord – strikt talat flera på en gång – är otvetydigt."
"Det är ett häpnadsväckande uttalande på flera sätt."
"För det första är ordvalet bisarrt. I Sverige bor omkring 150 000 ättlingar till dem som mördades eller fördrevs 1915-1923. Deras historia förtjänar att synliggöras, inte förnekas. Lek med tanken att Linde hade talat om ”massövergreppen” i Rwanda 1994 eller Srebrenica 1995 i stället. Det hade så klart varit otänkbart."
https://www.expressen.se/ledare/turkiet-ska-inte-styra-svensk-historieskrivning/
Tro aldrig att vi nu är befriade från kommande folkmord. De inträffar tyvärr gång efter gång efter gång. När konflikter mellan folkgrupper blir för infekterade och en part anser att det bara finns en möjlig teknik för problemlösning kvar inträffar dessa fruktansvärda övergrepp. För att undvika att hamna i situationer där liknande konflikter uppstår måste vi kraftfullt jobba med jämlikhetsarbetet och att vi alla är 100 procent jämlika inför lagen. Nedan länk ger några exempel på folkmord sedan inledningen av 1900-talet. Folkmord är ofta kopplade till rasism och till troskonflikter. Genom att ständigt jobba med att skapa tolerans för olikheter men att lagarna gäller oss alla jämlikt kan vi slippa fruktansvärda övergrepp från vissa grupper av människor i samhället över andra grupper av människor i samma samhälle.
