”Kejsaren är naken” eller ”det skjuts med tomhylsor” är två bra metaforer för att beskriva regeringens obefintliga integrationspolitik. Läs nedan ledare skriven av Anna Dahlberg på Expressen. Det tycks som en stor del av riksdagens partier vill ha ny stor fattigdom och mycket ojämlikhet i Sverige. Frågan: ”Hur kunde det gå så här snett i Sverige?” blir intressant att få besvarad om några år när historieforskare bjuder på sina slutsatser. Det krävs massor av komplext städarbete runt om i Sverige. Helt klart är att dagens riksdag inte är bemannad för att klara av det som krävs.
”En sådan megatrend är den växande ojämlikheten i Sverige. Vänstern föredrar att tala om klyftor medan högern hellre använder uttryck som klyvningen av Sverige eller integrationskris. Men i mångt och mycket menar man samma sak: den växande klyftan mellan stad och land, mellan fattig och rik, mellan infödda svenskar och människor med utomeuropeisk bakgrund, mellan bra och dåliga skolor. I de politiska högtidstalen försäkrar man att allt detta ska bekämpas med kraft. Hela landet ska leva. Segregationen ska bort. Sverige ska hålla ihop. Men i praktiken görs inte mycket för att ändra på situationen.”
”Av löftena om en omfattande skattereform - som bland annat ska ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor” - har det hittills inte blivit någonting. Partierna bakom Januariavtalet har inte ens kommit överens om vägen framåt. Sverige sticker numera ut som ett lågskatteland när det gäller en rad kapitalskatter. Förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten och den statliga fastighetsskatten har alla tagits bort. Den kommunala fastighetsavgiften på 8 049 kronor om året har rentav en omvänd fördelningsprofil - det vill säga den slår hårdast mot småhus ute i landet - och innebär att Sverige har bland den lägsta beskattningen av fastigheter i hela västvärlden.”
”Ovanpå det har vi bland de mest generösa ränteavdragen i EU för dem som äger sitt boende, vilket främst gynnar de 20-30 procent av hushållen med starkast ekonomi.”
”Det kan tyckas självklart att Sverige borde försöka få en bättre balans mellan den höga beskattningen på arbete och den låga beskattningen på kapital - i synnerhet som det är just kapitalinkomsterna som har stuckit iväg. Sedan början av 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, låt vara från en mycket låg nivå. Låga räntor har gjort att värdet på tillgångar som aktier och fastigheter har rakat i höjden. Ändå tas inga politiska initiativ. Samma passivitet märks i förhållande till bostadsbristen. De flesta andra länder har en politik för att tillhandahålla bostäder för resurssvaga hushåll. Den går under samlingsbegreppet ”social housing” och betyder att en speciell bostadssektor riktas till hushåll med låga inkomster. I Sverige skyfflas i stället en växande skara hemlösa människor runt av socialtjänsterna mellan tillfälliga boendelösningar eller till hyreskontrakt i en fattigare kommun (”social export”). Sedan förfasar man sig över att den svarta hyresmarknaden grasserar liksom att trångboddheten och segregationen ökar.”
”Skolan då? Till och med OECD varnar för de stora klyftorna i svensk skola i sin senaste ekonomirapport. Jodå, ett och annat initiativ har tagits för att lyfta problemtyngda skolor; i år delas 3,5 miljarder kronor ut i statsbidrag för en likvärdig skola och från och med augusti får förstelärare i utsatta områden ett dubblerat lönetillägg på 10 000 kronor i månaden. Men de radikala greppen lyser med sin frånvaro. Skolmarknaden är intakt med urvalsregler om kötid och närhetsprincip. Därmed kan vi vara säkra på att även skolsegregationen kommer att bestå.”
”Jag har ingen färdig lösning på detta ojämlikhetens dilemma. Det politiska krockar med det personliga intresset även hos mig. Men jag tror att alla skulle tjäna på en ärligare debatt om förutsättningarna att minska de växande klyftorna framöver. Vem är egentligen beredd att betala för ett Sverige som håller ihop?”
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vem-vill-betala-for-ett-sverige-som-haller-ihop/
Sverige är inte längre landet där alla har en rimligt jämlik chans att nå sin fulla bildningspotential och att få ett välavlönat arbete. I Sverige har miljöpolitiken blivit viktigare än den svenska rättvisepolitiken. Det är moraliskt bekymmersamt och bidrar bland annat till att göda extremism i Sverige. Karin Pihl, GP, beskriver väl hur urspårat det blivit.
”De fattiga äldre blir fler. På 15 år har antalet fattigpensionärer fördubblats, rapporterar Sveriges radio (5/8). Orsaken är till stor del att många som anhöriginvandrat inte har rätt till en hel garantipension eftersom de inte arbetat tillräckligt för att kvalificera sig till det. I framtiden lär det bli värre. Detta är bara ett tecken på den ökade materiella ojämlikheten. Sverige är ett rikt land, men inkomstklyftorna ökar mest i hela OECD. Den så kallade gini-koefficienten, som mäter jämlikhet, är högre än på 30 år. Fattigdomen drabbar främst de som står utanför arbetsmarknaden.”
Men det finns fler aspekter. Ungefär 20 procent av boende i de tre storstadsregionerna är trångbodda. På vissa håll är det riktigt illa. I Bergsjön bor över en tredjedel trångt.
De radikalt skilda förutsättningarna visar sig också i utbildningssystemen. I en Unicef-rapport från i fjol hamnar Sverige på plats 25 av 41 jämförbara länder när det gäller jämlikhet i skolan.
”Trots att dessa problem ofta diskuteras är det som att politikerna inte fattar vidden. Vi satsar lite mer resurser, hör man. Någon miljon extra, det blir bra. Det är som att det inte riktigt går in att det finns barn i Sverige som tvingas sova i skift eftersom sängplatserna i bostaden inte räcker till. Hur har det blivit så här? Har den dominerande socialdemokratiska ideologin bytts ut mot socialdarwinism? Nej. Skillnaden är att de progressiva idéerna till stor del har slutat att handla om materiella grundförutsättningar.”
”Jämlikhetsdebatten de senaste åren har varit besatt av symboliska ting, abstraktioner och värderingar. Hur många public service-anställda har invandrarbakgrund? Hur många gånger nämns kvinnor respektive män i tidningarna? Är det feministiskt att vara för slöjförbud? Eller är det feministiskt att vara emot det? Vill man ha det som i Ungern om man är emot Januariöverenskommelsen? Ett av de främsta exemplen på attitydernas dominans över det materiella är debatten om tiggeri. Omsorgen om de rumänska tiggarna verkar sträcka sig till att konstatera att “man kan inte förbjuda fattigdom”, och sedan är det bra med det. Det viktiga verkar ibland vara att slå fast att vi måste ha rätt “syn” på saken.”
”Det är klart att ovan nämnda dimensioner av jämlikhet ska diskuteras. Långtifrån allt handlar om ekonomi. Men i dagsläget är det alltför lätt för partier att gömma sig bakom en slöja av progressivitet genom att främst försvara andens jämlikhet.”
”Ändå blir politikerna förvånade över att ekonomi spelar roll, som till exempel protesterna mot höjda bensinskatter. Att driva en offensiv miljöpolitik är ju progressivt, framåtsyftande, fräscht liksom - och motståndet mot det sägs komma från buttra män som inte gillar att åka buss. De har för dålig attityd och saknar engagemang. Att folk helt enkelt inte har råd med en elbil, som MP-språkröret Per Bolund uppmanat folk att köpa, kommer lite som en chock.”
”Politiker som vill “framåt!”, till exempel Annie Lööf, pratar gärna om goda värderingar, kampen mot diskriminering och för jämställdhet. I sitt almedalstal pratade Lööf om öppenhet, tolerans och framtidshopp. Men den konkreta politiken handlar mest om “nyliberala” reformer, som svagare anställningsskydd och minimilöner. En marxist hade kanske sagt att detta är en medveten strategi för att upprätthålla det kapitalistiska förtrycket i den progressiva politikens namn. Som socialliberal kan man dra slutsatsen att både ekonomi och attityder spelar roll, och att det i dagsläget behövs lite mer av det förra.”
https://www.gp.se/ledare/jämlikhet-handlar-om-mer-än-en-snäll-attityd-1.16991351Dagens stjärna
Mats Alvesson. Det är en svår konst att vara en bra och framgångsrik chef och ledare. Som med allt annat krävs träning, träning och åter träning. Och det är en stor skillnad mellan att leda icke chefer och att vara chef över chefer. Grattis till er alla som har en kompetent chef. Enligt forskningen är de få.
”Ledarskap lanseras regelmässigt som en lösning på alla möjliga problem inom alla sektorer. Dagens människa verkar ha ett gränslöst behov av ledarskap. Enorma och ökande satsningar på ledarskapsutbildningar görs, även i verksamheter som traditionellt klarat sig utmärkt utan ledarskap, till exempel universiteten.”
”Ledar-wannabees dras som flugor till ett lyktsken till idealet om att vara den duktiga ledaren – den som får med sig folk och ser, förändrar, utvecklar och får dem att ge järnet. Som en kombination av Moses, Mahatma Gandhi och Martin Luther King tänker man sig att visioner, värderingar, riktningsangivelse, bekräftelse, ett föredömligt agerande och allmän kraftfullhet kombinerat med en känsla för det sociala och terapeutiska får medarbetarna att trivas, vara engagerade (men inte så att de blir stressade eller utbrända), etiska och allt annat gott.”
”Så ser naturligtvis verkligheten sällan ut. Tar man skolans värld verkar det som om de flesta rektorer sysslar med administration, deltar i mötesritualer och följer regelverk samt ägnar sig åt brandkårsutryckningar. Eller hamnar i ändlösa diskussioner om svårlösta problem. En del chefer klarar jobbet väl, enstaka är till och med duktiga ledare, men föreställningen att chefen är den framstående ledaren över beundrande och hängivna eller ens starkt påverkade följare hamnar en bra bit från normalsituationen.
I vår forskning har vi identifierat att chefer gärna ser sig som:
Goda människokännare med naturlig auktoritet, som andra lyssnar på och följer.
• Bra strateger, som ser helheten och kan staka ut en riktning mot den vision som vanliga dödliga (= medarbetarna) har behov av men inte själva kan klura ut.
• Fina människor, som är öppna, hederliga, humana, prestigelösa och vill väl.
Ofta menar sig chefer vara en kombination av ett par av dessa ledarskapsideal, ibland framhåller man alla tre typerna av egenskaper.
Problemet är att följer man chefer i deras ledarskapsförsök på nära håll – och inte bara lyssnar på deras av önske- och managementlitteraturtänkande idealiserade prat – inser man att verkligheten inte riktigt är i linje med uppskruvade ideal och självbilder. Chefer tror sig gärna utöva flott ledarskap men ofta går det sisådär och ibland går man riktigt på pumpen (se Alvesson et al, ”När ledarskapet krackelerar”). Medarbetarna är ofta svårflörtade och fina budskap går inte riktigt hem.
Ett problem är att chefstillvaron handlar mycket mer om administration än om ledarskap. Ett annat att chefer sällan är huvudet högre än medarbetarna, som inte alltid ser ledaren som fyrtornet i tillvaron, vars visdom, människoförståelse och snille gör medarbetarna till följsamma underordnade.
Vår forskargrupp har i olika projekt studerat mellanchefer i diverse företag och branscher. I ett storföretag framhöll cheferna, på frågan vad de gjorde, att de sysslade med ledarskap och arbetade med visioner, värderingar, att utveckla folk, med mera. På frågan vad de gjorde konkret var svaret att de mest satt i möten. Vad gjorde man där då? Jo, man ägnade sig åt frågor om budget, bemanning, IT, rumsfördelning, resultatrapportering, med mera. Det var ofta frustrerande. Ledarskapet hade man inte riktigt tid med.
Faktiskt är det ovanligt att vid djupare forskning finna exempel på riktigt lyckade chefer. Inte sällan blir det hela ofrivilligt komiskt eller till och med tragiskt.
En delförklaring finns att hitta i ledarskapsförbättringsindustrin. Dennas ordviga företrädare blåser gärna upp ballonger och får ibland ledar-wannabees att sikta mot stjärnorna – med åtföljande risk för Ikaros öde. Nästan alla kan hävda sig vara människoförbättrare. Och det är lukrativt om man kan få människor att tro att deras ledarskap kraftigt förbättras om man hoppar på kurser, nätverk, så kallad coaching eller läser en viss bok.
En del av allt detta ger en något sånär saklig bild av sakernas tillstånd, men det är bara att konstatera att om man i hård konkurrens ska få uppdrag med höga arvoden eller skriva en bra säljande bok så måste man utställa högtflygande löften. Följaktligen saluförs i stor skala dels positiva bekräftelser för chefer, dels löften att de – tack vare utbildningen – (i ännu högre grad) kommer att kunna åstadkomma fina resultat.
Ledaren är här solsystemets stjärna, kring vilken övriga aktörer svävar som små planeter. Ledaren står för strategier, människokunskap, mod, kraft och klokskap. Ledaren är herden för flocken av ledarberoende medarbetare. Med hjälp av det rätta ledarskapet skapas passion, engagemang, självförtroende, energi, fokus, kvalitetskänsla, välmående, arbetstillfredsställelse, etik, jämställdhet och annat gott på arbetsplatser. Så utlovas det.
Men så går det förstås normalt inte till.Grattis ti
Studerar man, som jag har haft nöjet av att göra i snart 20 år, ledarskapsförsök på djupet (och inte bara lyssnar till chefers ofta orealistiska och uppblåsta självuppfattning i intervjuer) är det som sagt faktiskt slående sällan man märker spår av detta fantastiska ledarskap. Ställda i förhållande till verkligheten får anspråken en närmast tragikomisk framtoning, där ledarskapsindustrins katapultande av ledarwannabee-chefer till högtflygande ideal och ambitioner lätt följs av platt fall.
Organisationer, inte minst offentliga sådana, lägger miljarder på ledarskapsförbättring. Sådan förstärker en olycklig ledarcentrism. Bättre vore att lägga resurserna på kritisk genomlysning av verksamheten och stöd till grupper av chefer och medarbetare som uppmanas ge ärlig och genomtänkt feedback samt komma med konstruktiva förslag till förbättring. De flesta organisationer behöver mer av dumhetsbekämpning än lätta lösningar som chefsutbildningar. Viktigt är att mobilisera medarbetarna mindre som bihang till ledare och mer som medskapare av organisering och som delansvariga för verksamheten.”
https://www.dn.se/debatt/forskningen-har-svart-att-hitta-riktigt-lyckade-chefer/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar