Vårdslöshet

Att göra rätt

Jag vågade säga stopp! Många människor vågar inte resa sig i sin ensamhet och försöka få många andra att inse att de tänker fel. Med det inte sagt att den som ändå vågar har kloka åsikter. Många människor väljer också att fort glömma allvarliga saker. Särskilt personer som låst fast sig vid ett särskilt parti kan förlåta obegripligt mycket när deras ”lag” genomfört idiotisk politik och misslyckats med att skyndsamt korrigera allvarliga brister. 

Under några år i ett riksparti stod jag i talarstolar, skrev motioner och blev återkommande intervjuad i riksmedia om att det partiet och andra partier skyndsamt måste bygga en hållbar invandrings- och inkluderingspolitik. Jag började med den argumentationen innan det stora flyktingkaoset år 2015. Motståndet mot att ta de växande samhällsproblemen på allvar var kraftigt och SD växte, växte och växte. Sannolikheten är hög att skälet till att SD fortsätter att växa är för att många inte litar på att de andra rikspartierna kommer att föra en restriktiv invandringspolitik. Bra jobbat av övriga riksdagspartier… (jag är ironisk).

Startskottet för min kamp för en mycket bättre invandringspolitik började med att jag på egen bekostnad, innan flyktingkaoset, besökte och bodde några nätter i några av Sveriges mest utsatta utanförskapsområden. I Malmö, Göteborg, Södertälje och Stockholm. Uppsala kände jag väl till förutom att jag inte då visste att vi förgiftats av en ”räv” och en ”jordgubbe”. Jag kämpade och kämpade i full motvind mot både egna tidigare partianslutna, andra partister och journalister. Allt jag gjorde var att sakligt argumentera för att det som tilläts var galet och att en snabb och kraftig förändring var nödvändig. Parallellt med detta var jag ideellt engagerad med att hjälpa många invandrare att förstå vad Sverige är, vikten av att lära sig svenska och hjälpa de arbetsamma med användbara kontakter. 

Inom Centerpartiet var det bara jag och Staffan Danielsson som var rakryggade kopplat till invandringsfrågan. Tro mig, det innebar mobbing och trakasserier från personer som Lööf, Arthursson, Federley och Hemming. Ja, de var Centerpartiets lysande stjärnor för inte länge sedan. 

Patrik Kronqvist, Expressen, skriver läsvärt om svensk idiotisk invandringspolitik nedan. Tyvärr lyfter han inte bara tidigare idioti. Idiotin fortsätter. Det är helt fel om alla permanenta uppehållstillstånd återkallas. Jag tycker att startläget alltid ska vara tillfälliga under en prövotid men nu gjorde inte Sverige så. Då får vi kollektivt ta ansvar för det och enbart kriminella och de som inte mätbart gör sig själva arbetsföra kan omprövas och utvisas.

”Flyktingkrisen 2015 var en följd av att Sverige valde en helt egen, vårdslös väg i migrationspolitiken. Det är bra och nödvändigt att regeringen viker av från den.”

”Men det är ett typiskt svenskt särdrag att politiken kastar sig från en ytterlighet till en annan. Nu riskerar regeringen att gå för långt åt andra hållet.”

”Alla permanenta uppehållstillstånd som har beviljats åt flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga ska återkallas retroaktivt, föreslog en utredning förra veckan. Bakom kravet finns en överenskommelse i Tidöavtalet. Regeringen har inte tagit ställning till det än, men Sverigedemokraterna jublar.”

https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/sverige-gar-vilse-om-invandringen-igen/

Kronqvist har helt rätt! Delar av Sveriges styre, som inkluderar SD, visar sitt rätta ansikte kopplat till idéer om att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd för alla. För mig är det, som sagt, absolut rätt att göra det för personer som begår brott. Även för människor som inte mätbart kämpar med att lära sig svenska och någon form av användbar utbildning. Att generellt dra tillbaka dessa permanenta uppehållstillstånd är inte förenligt med att vara en rättsstat. Jag vill leva i en rättsstat. 

Ingen politiker har kännbart fått ta ansvar för den tidigare idiotiska invandringspolitiken och obefintliga inkluderingspolitiken. Jag ogillar starkt att inte politiker som starkt bidragit till extremt kostsamma misstag aldrig själva ställs ekonomiskt ansvariga. Nationella politiker som kraftigt, och objektivt betraktat, bidragit till att kraftigt skada vårt samhälle borde åtminstone få halverad pension. Finns någon statlig utredning som föreslår det..... Det kollektiva ansvaret är för stort inom politiken.