Kristallkulan

Opinionsundersökningar
Opinionsundersökningar i all ära men de är vad de är det vill säga en uppskattning av ett nuläge. Opinionsmätningar är inte sanningen. Glöm aldrig det. Nu har det kommit ytterligare en opinionsundersökning som både värderar partiernas och partiledarnas popularitet. Vilka slutsatser drar du av undersökningen om vi leker med tanken att den stämmer?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14641922.ab

Mina reflektioner om vi tar undersökningen som en sanning
1) En partiledare måste vare sig sitta i riksdagen eller vara minister för att partiet skall få samma eller mer opinionsstöd än tidigare.
2) S och Lövden har inte presenterat så mycket mer ny politik förutom att privata företag som tjänar skattefinansierade behov sägs vara ok och att de t o m skall få tjäna pengar. Med andra ord är min huvudtolkning av S ökade stöd en andra vågens Juholts effekt. Dvs de som valde att lämna S pga Juholt har åter gett S en chans. Än ser vi ingen Löfven effekt.
3) Moderaterna har, som jag tidigare nämnt, nått sin topp för den här gången.
4) Fridolin är betydligt populärare än Romson. Tillsammans får de omotiverad uppmärksamhet.
5) SD tycks inte få ett så stort stöd som andra invandrarfientliga partier fått i överiga Europa
6) Lööf är väldigt okänd eller så går hon inte hem hos grupper som sannolikt många trodde att hon skulle attrahera dvs yngre och kvinnor. Eftersom hon är ensam partiledare och också minister borde hon kunna slå Romson och Fridolin. Dom är ju också nya.
7) Nu måste Alliansens partier som lag eller var för sig växla upp med att driva idéer och förändringar! Annars ökar risken för att vi får en vänsterorienterat ledarskap över Sverige 2014. Eller att vi får en ännu svagare minoritetsregering efter samma val.

Mod och ledarskap

Kriser

Kriser och problem kommer och går. Vissa klarar kriser och problem bra. Andra gör det inte. Jag börjar få rätt mycket livserfarenhet både från fritiden, näringslivet och den offentliga världen. Jag kan tydligt se och känna vilka människor som är bra eller mindre bra på att hantera kriser och löpande problem. Eftersom problem är något som är regelbundet återkommande i våra liv är det märkligt att det är så många människor, inte minst på ledande befattningar, som är mycket dåliga på att hantera problem och kriser. 

Det finns ett amerikanskt talesätt "when the going gets tough the tough gets going". Så är det. Det är i kristider som "agnarna skiljs från vetet". Det blir särskilt tydligt när personer i ledande befattningar inte klarar av dessa situationer. Vad är då ett av huvudproblemen? Jag anser att det är att många är ovilliga eller t o m oförmögna att inse att ett problem växer sig allt större eller att krissituationer kräver snabb handling. Om man inte vill se att krisen är på G eller att den finns, hur kan man då göra något för att lösa den? 

Beteendevetenskapligt är strutsbeteendet en skyddsmekanism. Det är lätt att förstå att många väljer den vägen men den vägen är oacceptabel om man har en ledande roll som förälder eller som ledare för en verksamhet. Det är beklämmande att följa alla turer runt SAAB och den skuldkris som mer och mer plågar västvärlden. Det är beklämmande att de som har olika ledande befattningar i denna cirkus inte tar konsekvenserna och kraftfullare vidtar de åtgärder som krävs. Är politik en popularitetstävling? Vad tycker du? Det tycker inte jag. 

Att vara politiker är att företräda folket och att vägleda och fatta beslut som leder mot något bra och helst bättre. Det innebär lite då och då att man måste fatta obekväma beslut. Jag tror att en majoritet av alla lag köper det om man besvärar sig att 1) förklara läget 2) kommer med förbättringsförslag som en majoritet förstår och då ofta ställer sig bakom. Det positiva med många kriser är att de brukar leda till att det "gamla" städas bort. Ledarskap är inte ett popularitetsuppdrag. Det är ett uppdrag att leda runt kriser och mot något bättre. Att leda kräver mod och ansvarskänsla.