Det är lätt att tycka saker och ge löften när man är i opposition utan risk att få löftena synade? Det kan vara ett perspektiv på ett enskilt partis förda politik. Ett annat kan vara att politik ska vara en drömfabrik som människor får rösta på och om de kollektiva drömmarna får en chans att prövas i kompromisser med andra partiers drömmar så är kompromisser och ansvarstagande pragmatiska offer. MP är ett lysande exempel på att ett parti som hållbart vill föra en politik som val efter val kan stärka partiet inte kan agera så. Visst ska man ha drömmar och tydliga ambitioner. Men om man översäljer sig som politisk kraft blir det bara kortsiktiga vinster. I en så komplex parlamentarisk situation som nu är det sannolikt klokt att ha sina "mycket begränsat förhandlingsbara" kort klara. Jag tycker vi invånare är värda den respekten. Utan "ryggrad" inom politiken kan man inte förvänta sig annat än ett ökat politikerförakt.
Nästa regering
Blir nästa regering en egen M regering? De kan sannolikt förhandla med alla förutom Fi och V. De har en liknande politik som S i några för väljarna mycket viktiga frågor. Det är inte ett osannolikt scenarie. Särskilt inte om nästa lågkonjuktur snart slår in, eller inflationen börjar rusa.
Om inte C på riksnivå mycket snart gör upp migrationspolitiken inom Alliansen så ser jag det som omöjligt att kampanja ihop. Den enda fråga Kinberg-Batra, AKB, kommer att få är vad som gäller inom migrationspolitiken om Alliansen "vinner" 2018. Om AKB skulle svara måste Lööf svara.. Hur mediatränad man än är kommer man inte runt de frågorna. De måste alltså lösas ut mycket snart. Självklart kan C gå till val helt själva eller ihop med Alliansen. Vägvalen har dock stor betydelse för vilken politik man seriöst kan kommunicera. Att ha en egen partilinje är självklart, det har alla partier. Beroende av hur invånarna röstar fördelas inflytandet olika mellan partier som samarbetar. De med flest röster har också fått mest folkligt stöd för att just deras politik och deras företrädares röster ska få mest genomslag. Om den senaste opinionsmätningen blir verklighet 2018 är det sannolikt peggat för en mycket liten minoritetsregering som får ha en stor stab av förhandlingsstöd. Vad tror du?
http://www.expressen.se/ledare/mp-har-infort-sveriges-mest-korkade-skatt/
http://www.expressen.se/nyheter/flera-partier-nara-fyraprocentssparren/
Kraftiga försämringar
Samtidigt som politikens vardag i praktiken blivit mycket komplexare och tuffare än förr försämras villkoren för politiskt fullt engagerade kraftigt. Är det bra eller dåligt för att försöka få bra och befolkningslojala politiker? Vad är en rimlig ersättning till människor som saknar arbetstider men där de i ledarroller måste lägga många, många arbetstimmar per vecka? Och alltid vara tillgängliga för media och få acceptera personangrepp? Nyligen ändrades det mycket generösa fallskärmssystemet, "livstid", för politiker som tjänstgjort på heltid under 12 år. Från "livstid" till max två års fallskärm. Nu flaggas även för att stänga möjligheten för att bygga firma under de åren. Det gäller självklart inte nuvarande politiker... Om det blir verklighet blir det en enorm skillnad mellan politikers ersättningssystem förr och nu.
Jag tycker att det är märkligt att det inte problematiseras mer runt politikers ersättningssystem. Hur stor integritet får dessa politiker? Hur påverkas riskerna för korruption i olika former? Om medborgarna får en bättre förståelse för hur många timmar, obekväma arbetstider, hur utsatta politiker är och hur stort ansvar de har tror inte jag att de flesta anser dem överbetalda. Jag tycker att de förändringar som gjorts är bra, även de förslag på ytterligare försämringar som nu dykt upp. Samtidigt anser jag att det är fel att dessa förändringar inte balanseras med till exempel betydligt högre tydliga ersättningar. Om kraven och komplexiteten i uppdragen aldrig varit större, är det logiskt att kraftigt försämra villkoren? Är det opportunt att tala om dessa frågor? Sannolikt inte. Men tänk efter, hur klokt är det att försämra villkoren utan att hitta modernare och bättre ersättningssystem som inte nödvändigtvis måste vara kraftigt ekonomiskt sämre? Kommer dessa förändringar förbättra möjligheterna för oss att få bra demokratiska företrädare? Förutom de risker jag beskrivit ovan, riskerar det inte också att göra politiken än mer till en livstidssysselsättning där verklighetsförankringen blir allt svagare och inställsamheten allt starkare? Hur tror du vårt samhälle utvecklas då? Om vi nu ska ha nya större regioner som ersätter dagens landsting och län, då kanske antalet riksdagsledamöter kan halveras? Varför inte? Då skulle till exempel de som blir nya riksdagsledamöter kunna få 50% högre månadsarvoden än de som har tidigare villkor. Vad tycker du?
Om man nu har alternativa sysselsättningsmöjligheter, varför väljer man ändå politik i en utsatt position? För att man brinner för att kämpa för att just de man företräder ska få en bättre framtid och för att man gillar att ha en stor påverkansmöjlighet över hur framtiden blir. Politik är viktigt. Vad är bättre alternativ?
http://www.dn.se/debatt/inkomst-till-eget-bolag-ska-minska-statsradspensionen/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar