Det finns gott om människor som tror sig veta sanningar. Det finns gott om lobbyister och mäktiga grupperingar som lägger ner enorma belopp på att skapa sanningar som passar deras önskningar. Bara i USAs "mellanvalsår" satsas mer pengar på valkampanjande än väldigt många länders hela BNP. Det finns allt färre duktiga grävande journalister som kan avslöja stora missförhållanden och dra ner byxorna på dem som ger sken av en verklighet som bakom fasaden döljer något annat. Finns en sanning? Tveksamt. I alla ledarutbildningar jag deltagit i har det ingått moment som handlar om att läsa en text, titta på en bild och sedan berätta vad man uppfattat. Nästan alltid har gruppen uppfattat olika saker, även om det ibland endast är nyanser. Men oavsett om man uppfattat helt olika eller endast nyanser som skiljer sig är nyanserna tillräckligt stora för att kunna få avgörande betydelse vid beslutsfattande. Om jag förtstått asiaterna (om jag grovt generaliserar) rätt är detta ett av skälen till att dom till skillnad från oss ser erfarnhet och ålderns visdom som något mycket värdefullt. Sannolikheten att en erfaren och äldre person kommer närmast den upplevda verkligheten är stor. Att tro att man vet vad som är sanningen kan även straffa sig inom vetenskapen där omöjliga saker sker lite då och då. Och där gamla sanningar måste omprövas när vi lärt nytt. Bl a Maria Strömmes uppfinning Upsalite var inte möjligt.... Jorden var platt... Osv. Sanningen är i betraktarens ögon. För att se klart är det bra om flera människors observationer kalibreras. I en demokrati sker det bäst genom en öppen debatt. Det gäller även kopplat till flyktinginvandringen och dess utmaningar. Bara genom att respektfullt lyssna till varandra kan vi komma närmare sanningen. Bara genom att respektfullt lyssna till varandra kan vi finna bästa möjliga vägval framåt. Det tror i vart fall jag. Vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar