Tack!
Vad ska man säga? Jag säger TACK för alla uppmuntrande mejl och ett särskilt tack till alla er som skickat mig blommor! Samtidigt blir jag lite bedrövad av att debattklimatet är så fjuttigt i Sverige. Det är inte bara tråkigt utan i allra högsta grad farligt. T ex migrationsfrågorna handlar inte om rätten till asyl, det handlar om att öppet försöka hitta svar på vilka förändringar som krävs om vi görs som nu och/eller vilka förändringar som kan genomföras om vi avviker från nuläget. Hur svårt kan det vara att fatta att det samtalet och de debatterna är nödvändiga om det generella välståndet i liten utsträckning ska kunna räddas. Tyvärr är det svårt att retroaktivt hålla oansvariga politiker ansvariga för sina handlingar. Hur ställer vi en idag ansvarig rikspolitiker till svars om säg åtta år för t ex en idag ohållbar migrations och integrationspolitik som om åtta år försatt Sverige i en mycket svår social och ekonomisk situation? Personvalen tycks bli viktigare än vad jag tidigare trott.
Livslånga vänskapsband och kärlekar
Jag vet inte hur andra känner när de träffar gamla studiekamrater eller kärlekar. Jag tycker det alltid känns kul och nyfiket. Idag ska jag träffa ett gäng universitetskompisar som hängde rätt mycket under studietiden. Några av oss träffas och utbyter livserfarenhet regelbundet men fyra av dem jag ska träffa snart har jag inte träffat på nästan 20 år. Det ska bli så roligt. Jag är helt säker på att vi direkt kommer in i den härliga stämning och råa "kultur" vi hade. Ännu en intressant livsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar