Döden

Locket på
Döden är tabu i dagens samhälle. Ända fram till runt 1960 talet vill jag hävda att döden var något självklart och naturligt som alla naturligt förhöll sig till. Många levde i familjer där sjuka och gamla släktingar dog i hemmamiljö. Sedan en tid har döden institutionaliserats och många, väldigt många dör i ensamhet på ett sjukrum. Eller i närvaro av en främmande människa som förhoppningsvis är varm och omtänksam i livets slutskede. Då jag har jobbat extra som extravak till döende patienter många gånger på Akademiska sjukhuset i Uppsala kan jag vittna om att de allra flesta dog utan nära och förhoppningsvis kära vid sin sida. Jag minns starkt de första personer jag vakade över och deras sista andning. Vi är inte odödliga och jag tror att vi skulle må bättre om vi inte gjorde så mycket för att förtränga att livet har ett slut och nya generationer tar vid.

Kristian Gidlund är död
Ett av sommarens sommarprogram på P1 var med Kristian Gidlund. Det var ett fantastiskt och mycket känslosamt program. Han var rak och tydlig med sin livssituation och signalerade en fantastisk personlig styrka trots att cancern snabbt kvävde hans liv. I programmet talade han bland annat om barnen han aldrig fick. Att han bjöd på sina känslor och upplevelser i livets slutskede var generöst och starkt. Att många upprördes av att han bloggade om den snabba och oundvikliga vägen mot döden är beklagligt. Han bjöd på sig själv och gjorde att de som lyssnade också kan se ljus och inte bara mörker i en mycket svår tid. All heder och respekt till Kristian Gidlund och mina kondoleanser till hans nära och kära. Han gick bort för tidigt.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/kristian-gidlund-har-avlidit/