Landsbygd & under dödshot

Stadens invånare är utmaningen
I dagens UNT kan jag läsa att Centerpartiet självklart gör rätt i att hedra sitt arv och fortsätt värna landsbygdsföretagande och hela landets möjligheter att leva. Självklart är det så. Det perspektivet är inget problem inom Centerpartiet. Centerpartiet har Sveriges bästa landsbygdspolitik både i Uppsala och på riksnivå bland riksdagspartierna. Inget annat riksdagsparti kämpar så mycket som C för att även de som bor permanent eller tillfälligt på landsbygden skall ha rimliga förutsättningar att driva sina företag och för att leva där med rimlig samhällsservice. Visst finns, precis som beskrivs i ledaren, en konflikt mellan livsmedelsnäringens miljö- och klimatpåverkan och Centerpartiets starka gröna engagemang. Inget annat parti har dock en bättre politik för att både driva på för landsbygdens utveckling och samtidigt nå ambitiösa gröna mål. I praktiken hävdar jag att Centerpartiets problem är att klara av att ännu tydligare definiera målgrupperna i våra städer. I synnerhet i våra storstäder.

Uppsala är inte bara en av Sveriges fyra storstäder. Uppsala är också Sveriges största landsbygdskommun. I Uppsala har vi ett tydligt politiskt program för hur vi möter staden och stadsdelarnas utmaningar samtidigt som vi har tydliga program för landsbygdsutveckling. Ett parti som vill kunna vara kommunbärande och statsbärande måste klara av båda utmaningarna. Det kan Centerpartiet göra. Om Centerpartiet utifrån våra praradgrenar även nationellt klarar av att också bättre adressera stadsbornas utmaningar, på ett trovärdigt sätt, utan att Stureplanscentern blir bäraren av dessa utmaningar, är jag övertygad om att vi kan lyckas. Det är företagande, en grönare väg framåt, social hållbarhet och maktförskjutning närmare enskilda människor som skapar ett hållbart välståndssamhälle.

Hittar tyvärr inte länken till Håkan Holmbergs ledare om Centerpartiet idag men den är läsvärd.

Varför alltid så sent?
Är vi människor oförmögna att förändra i tid för att undvika "katastrof"? Helt klart är att förändring är svårt för väldigt många av oss människor. Vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får om vi tänker om och gör på nya sätt. Visst är det väl lite tragiskt att vi ofta ställer om i tid eller säkrar långsiktigt tänkande. Priset blir onödigt högt för alla inblandade. Varför kunde inte SAS räddas, denna gång, förrän de var minuter ifrån konkurrs? Varför räddas Europas sorgebarn, typ Cypern, alltid i sista sekund? En delförklaring är självklart att regeln "utan tidplaner blir inget gjort" men varför hamna i dessa mycket svåra och onödiga situationer istället för att ständigt ställa om och istället för att ständigt jobba med hållbara och långsiktiga perspektiv på sitt beslutsfattande?