Jobba tills vi dör

Allt färre som skall försörja allt fler
Fredrik Reinfeldt verkar trött. Kanske blir han trött av tanken att slita som han gör till 69 års ålder. Kanske piggnar han till när han badat tunna med Lööf, Hägglund och Björklund i Lööfs föräldrahem i Maramö... Både Reinfeldt och tidigare finansminister Nuder har visat på mod genom att tydligt våga tala om de ekonomiska konsekvenserna av en allt mer åldrande befolkning. Reinfeldt fick igång debatten några dagar i samband med ett förslag om att höja pensionsåldern. Tyvärr lyckades inte Nuder att som finansminister få igång debatten på ett rimligt sätt då ordvalet/metaforen "köttberget" blev huvudnummer istället för sakfrågan. Sanningen är att Sverige mycket sannolikt är fattigt om 25-30 år om allt fortsätter som nu. Det går inte att trovärdigt försvara det generella välståndet om dagens dyra nota för människor i utanförskap och allt för många är pensionerade. Ekvationen håller inte! För dem som inte kan eller vill tänka långsiktigt är detta inget problem. Själv styrs jag främst av viljan att försöka lämna något bättre till kommande generationer. Då måste man tänka längre än nu.

Utanförskapet kan endast brytas genom att vi klarar av att skapa fler icke skattefinansierade jobb. Samtidigt är pensionerna inte finansierade då vi lever för länge i förhållande till de pensionsavsättningar som gjorts. Pengar kommer inte från himlen de måste antingen sparas ihop eller löpande tjänas in.  Dagens pensionssystem har inte sparat ihop tillräckligt med tanke på hur länge vi lever. Inte heller det allt färre som skall finansiera övriga kan rädda situationen. I ett försök att göra situationen mindre katastrofal föreslår nu Pensionsåldersutredningen att man skall ha rätten att jobba kvar till 69.  Teoretiskt är tanken att vi längre mer positivt skall bidra till BNP och kortare tid vara nettouttagare från våra transfereringssystem.

Något måste utan tvekan göras om man vill försöka försvara det generella välståndet. Om dagens barn i genomsnitt  kan tänkas leva till 100 år, då måste sannolikt pensionsåldern upp till runt 80 år! Oavsett vad vissa säger så är kostnaderna för oss när vi blir allt äldre allt högre. Av det jag tagit del av från Pensionsutredningen förbluffas jag av att de inte sätter in frågan mer i sitt komplexa sammanhang. Vad menar jag nu? Jag menar bl a att jag lätt får känslan att de som ingår i utredningen bara är teoretiker eller personer som inte jobbat i större organisationer. Var finns resonemanget om att en 68 åring med rätt att jobba kvar sannolikt har en ersättning som minst motsvarar ersättningen som två ungdomar kan få? Var finns resonemanget om att det då blir ännu viktigare att uppdatera LAS och inte ha turordningsregler vid uppsägningar utifrån år i tjänsten utan det måste vara kompetens och resultat som bestämmer ordningen. Om vi ser till verkligheten så kanske vissa bristkompetenser kan ha rättigheten att jobba längre men övriga möjligheten. Då kan vi t ex bättre försöka lösa problemet med för få tekniker i Sverige samtidigt som enklare jobb med fördel kan tas över av människor som annars lever i utanförskap. Sist men inte minst måste vi komma på vilka roller äldre och erfarnare personer skall ha i arbetslag. Om vi vill behålla många duktiga äldre inom arbetslivet, med möjligheten att sluta, då kan de inte vara traditionellt underställda betydligt yngre och oerfarnare. Hur svårt kan det vara?