måndag 4 april 2011
Vem får svartepetter?
Utvecklade mekanismer för beläggningsproblem Barnkullar varierar i storlek. Ibland kommer stora grupper nya barn som t ex de så kallade 40-talisterna, 60-talisterna och de tidiga 90-talisterna. Ibland kommer kullar som inte är så stora. Vårt samhälle måste klara av dessa stora svängningar och dess behov av barnomsorg, utbildningsplatser och äldreomsorg. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Vem får svartepetter? Frågan är hur man kan bygga in mekanismer som gör att vi klarar av dessa svängningar så hållbart som möjligt i en värld som idag glädjande består av många levreantörer av dessa tjänster. Eftersom det gemensamma samhället, genom kommuner och landsting, har åtagandet att lösa frågorna behövs också mekanismer som gör att variationerna inte bara innebär att vi kollektivt får bära utmaningarna med att vissa verksamheter inte klarar av sina åtaganden när underlaget av t ex elever sjunker dramatiskt. Mångfald är definitivt rätt väg framåt men vi måste också utveckla bättre kvalitetssäkringssystem som bättre kan hantera när t ex en skola inte längre klarar av att bära sitt ansvar när elevunderlaget t ex innebär att ett långsiktigt lokalåtagande blir för tungt att bära och verksamheten därför tvingas lägga ner. Vilka mekanismer tror du kan bidra till att vi bättre kan hantera dessa svängningar i en underbar värld fylld av valfrihet och mångfald? Vilka får svartepetter om vi inte utvecklar bättre mekanismer för att hantera beläggningsvariationer? Jag tror vi alla vet svaret på den frågan. http://www.unt.se/uppsala/elevtappet-vaxer-sig-allt-storre-1302786.aspx
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar