Statsbärande parti eller ej...

Moderaterna under ledning av Reinfeldt ser sig som arvtagare till tronen som det långsiktigt statsbärande partiet efter många år med Socialdemokraterna vid makten. I sitt tal i Almedalen ville Reinfeldt göra gällande att det är Moderaternas nya självklara roll i det politiska Sverige. Inte på något sätt lyfte han fram övriga samarbetspartners inom Alliansen som starkt bidragit till att Sverige klarat hittillsvarande kris bättre än de flesta. Borde han göra det? Självklart om man så entydligt är det parti som vunnit mest på ett allianssamarbete som skapat förutsättningar för regeringsmakten. Självklart om man vill ge flera av de överiga partierna det erkännande för de gemensamma framgångarna som de förtjänar. Det är oklokt att inte göra så. Jag delar dagens UNTledare som dessutom inte vill se en utveckling som innebär att vi bara ersätter ett dominerande parti med ett annat. Sveriges och en kommuns styrka måste ligga i att ha effektivitet i den demokratiska processen där flera partier med olika hjärtefrågor kompromissar sig fram för att hitta positiva vägar för vår gemensamma samhällsutveckling. Maktbalans är positivt då det skapar störst förutsättningar för långsiktigt hållbara vägval. Maktfullkomlighet brukar alltid leda mot något dåligt för de allra flesta. Precis som ett högpresterande fotbollslag består de olika partierna av individuella spelare som når störst framgångar om summan av individerna genom ett gott samarbete blir högre än vad varje enskild individ representerar. Varje vinnande lag består av duktiga lagmedlemmar men även en lagledning som har förmågan att locka fram lusten och viljan att samarbeta för att lyckas så bra som möjligt. VM i fotboll visar med tydlighet att det inte räcker med de duktigaste individuella spelarna. Det krävs också en bra strategi, mycket bra taktik men också en ömsesidig och ödmjuk inställning till samarbetets avgörande betydelse. I den bästa av världar kan alla partier vara statsbärande om vi har tillräckligt kompetenta och erfarna företrädare. Det är förmågan att sätta ihop och hålla ihop bärkraftiga lag som skall utgöra grunden för om man kan vara statsbärande eller ej, inte att man är det största partiet i ett för stunden formerat lag. Jag tror på mångfaldens dynamik och slagkraft. Det parti och de ledare som bäst kan styra genom att ge olikheter utrymme samtidigt som man kratfullt skapar framgångar, det lokala, regionala eller globala partiet är moget att leda.