Seniorkraft

Igår var jag på en mycket trevlig privat fest. På festen fanns bl a tidigare ministrar, landshövdingar, bankdirektörer, industriledare, egenföretagare, grannar och släktingar. Efter en veckas strålande solsken var det en regnig dag igår. Det var otur för värdparet och oss gäster men det gjorde inget då stämningen var hög och skyddade sittplatser räckte till. Det var framförallt en observation/spaning som slog mig under festen. Samtliga tidigare och nuvarande "potentater" var seniora. De flesta + 70 år. SAMTLIGA har goda ekonomier men har ändå valt att vara aktiva på arbetsmarknaden. Självklart beror det på att det är personer som är vana att jobba hårt och som vill kunna påverka. De kan helt enkelt inte se sig själva som helt avkopplade pensionärer. Flera av dem såg det t o m som en förolämpning att kallas pensionär, de vill gärna ses som "fria". Nå, vad blir då min spaning i ljuset av festen och en presentation inom Uppsala kommun om hur man skall motivera äldre att jobba vidare efter det år som idag medger pensionsmöjlighet? Samtliga manliga "fria" personer på festen hade gått från tuffa operativa jobb till att bli dyra konsulter/rådgivare/lobbyister. Jag tror att en förutsättning för att våra äldre skall kunna tänka sig att vara kvar med glädje på arbetsmarknaden är att de kan få en roll som är mer rådgivande än operativ. Jag kan inte tänka mig att någon av de personer jag träffad igår skulle acceptera att få en chef på 33 år som dagligen följde upp deras arbete och som t o m vid utvecklingssamtal skulle ha åsikter om att de är lite väl högljudda, att de kanske borde lyssna lite mer aktivt etc. Än en gång kan jag också konstatera att seniora människors livserfarenheter är en fantastisk källa av värde som måste tas tillvara bättre i vår kamp om en bättre framtid. Som jag skrivit förut handlar livet i stort för oss alla om att känna bekräftelse och att man kan påverka. Det gäller oavsett ålder.