Efter 67 års ålder

Vi är än så länge flera generation som fått ett generellt välstånd som inga tidigare generationer varit i närheten av. Massor av fantastiska innovationer, utnyttjandet av olja och den amerikanska inställningen att duglighet och inte arv skulle avgöra vem som fick ett uppdrag har starkt bidragit till denna enorma tillväxtutveckling för mänskligheten. Inte minst har vi nu stora delar av befolkningen möjligheten att leva relativt friska liv till relativt höga åldrar. Det är fantastiskt. Tänk bara vad mycket vi kan hinna med att uppleva om vi bara får ett år extra i våra liv. Vad mycket mer vi hinner känna och göra. Vad mycket mer vi hinner bidra till att vi även kan lämna något bra efter oss när vi lämnar denna jord. I takt med att allt fler blir allt äldre ses åldrandet som ett större och större problem. Jag hoppas att vi mycket snart kan klara av att konstruktivt ta i denna fråga och istället för att se den som ett problem hitta vägar som gör att vårt åldrande även kan förknippas med respekt och värde, inte bara skenande kostnader för pensioner, omsorg och sjukvård. Jag är övertygad om att vi kan klara av det. Som med så mycket annat handlar det om att tänka nytt och annorlunda. Att se möjligheter istället för bara problem. I bland annat Asien ses åldrandet som något mycket positivt. Att vara allt äldre ger mer och mer respekt då vi förväntas bli allt klokare. Denna klokhet och den vilja att fortsätta att bidra som de flesta äldre jag känner står för måste bättre tas till vara när vi utvecklar vårt samhälle. Engelsmännen tycks nu bl a ta intressanta steg för att hantera utmaningen genom att föreslå att pensionsåldern avskaffas. Om vi har en arbetsmarknadslagstiftning som inte diskriminerar utifrån ålder behövs ingen laglig pensionsålder. Då kan vi alla välja att jobba så länge vi kan och vill och så länge som den kunskap, de löneanspråk och de prestationer vi skapar finner någon som uppskattar det vi representerar. Jag tror på kunskap och erfarenheters värde att bidra till en bättre morgondag. Jag tror att de flesta människor vill bidra. Jag tror att väldigt många personer vill få vara aktiva på arbetsmarknaden även efter 67 års ålder om arbetsmarknaden utformas för att även kunna möta de krav som det ställer. Att pensioneras vid t ex 65 års ålder och sedan leva 30 år till utan att ha en arbetsplats i någon form att gå till och känna gemenskap med tror jag känns otillfredställande för många. Låt oss gemensamt hitta vägar som bär för att vi med lust skall kunna bidra i arbetslivet tills vi själva vill sluta. Den tidpunkten kan vara mycket tidigare än 67 års ålder om man av något skäl anser sig ha resurser och lust att välja den vägen. Varför inte?